I Europa dyker många nya partier upp, men försvinner när verkligheten kommer ikapp, skriver Mikael Bertilsson. Det nybildade Enighetspartiet kan bli ett av dem när de vackra parollerna ska omsättas i besked om samhällsfrågor som välfärden, klimatet och tryggheten.
DEBATT. När riksdagsledamoten Jamal El-Haj nu lanserar Enighetspartiet i Malmö gör han det med stora ord om mänskliga rättigheter, jämlikhet och solidaritet. Men bakom de högtidliga formuleringarna tornar en större fråga upp sig: Behöver Sverige verkligen ännu ett personfokuserat småparti – eller riskerar vi bara mer splittring och svagare regeringar?
Sverige har under lång tid haft ett stabilt partisystem. Det är en av anledningarna till att landet lyckats bygga både välfärd och demokratiska institutioner med stark legitimitet. Men de senaste åren har en annan trend vuxit fram. Fler politiker startar egna projekt när de inte får gehör inom de etablerade partierna. Resultatet blir sällan långsiktig förändring. Snarare får vi ett politiskt landskap med fler loggor, fler partibeteckningar – men allt svårare för väljare att se tydliga alternativ.
Enighetspartiet lanserar värdeord som hållbar utveckling, jämlikhet, internationell solidaritet och ekonomisk rättvisa. Ingen motsätter sig detta – men det är redan en del av den svenska politiska diskussionen. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver dessa frågor sedan länge. Frågan blir: Vad är nytt? Om det inte finns konkreta svar riskerar partiet att framstå som en tunn fernissa över idéer som redan är välkända.
Än mer problematisk är Jamal El-Hajs egen position. Han sitter kvar i Sveriges riksdag på ett mandat som han vann som socialdemokrat. Att nu använda detta mandat som språngbräda för ett helt nytt parti väcker frågor om förtroende. Väljarna röstade inte på Enighetspartiet. De röstade på Socialdemokraterna. Formellt sett är platsen hans egen – men politiken handlar inte bara om juridik. Den handlar om legitimitet. Och här finns ett glapp som riskerar att underminera tilltron till det representativa systemet.
Sverige har redan stora problem med blockpolitik och svåra regeringsbildningar. Vi behöver färre, inte fler, hinder för att skapa stabila majoriteter. Varje nytt parti som tar plats gör kartan mer svårnavigerad. Vi såg det med Partiet Nyans 2022. Vi ser det i andra europeiska länder, där småpartier dyker upp som dagsländor men snabbt försvinner när verkligheten hinner ikapp. Effekten blir nästan alltid densamma: väljarna desillusioneras, och politiken blir svårare att styra.
Det är svårt att blunda för att Enighetspartiet i praktiken är ett projekt byggt kring en individ. Det gör partiet sårbart. Historien är full av exempel på politiska satsningar som faller ihop när ledaren inte längre kan bära projektet på sina axlar. Om syftet mest handlar om att rädda en enskild politikers framtid snarare än att driva en bred samhällsidé, saknas det förankring. Och utan förankring finns det ingen framtid.
Att Valmyndigheten registrerat Enighetspartiet inför valet 2026 är en formalitet. Men det verkliga provet är mötet med väljarna. Och där räcker det inte med ord om solidaritet och jämlikhet. Då krävs tydliga besked om hur klyftorna i samhället ska minska, hur välfärden ska stärkas, hur klimatfrågan ska hanteras och hur tryggheten ska byggas. Klarar man inte att leverera mer än allmänna deklarationer, kommer partiet att försvinna lika snabbt som det uppstod.
Lanseringen av Enighetspartiet är talande för en tid då politiken ofta formas mer kring individer än kring idéer. Det är en utveckling som hotar att underminera den samlande kraft som svensk demokrati behöver. Sverige står inför stora utmaningar – växande klyftor, klimatkris och en hårt pressad välfärd. Det som behövs är starka rörelser som kan ena människor och bygga långsiktiga lösningar, inte fler småpartier som splittrar och försvagar helheten.
Enighetspartiet marknadsförs som en förnyelse. I själva verket riskerar det att bli ännu en parentes – och ännu ett bevis på att fragmenteringen är politikens största svaghet.
