Det talas om krigsekonomi i Sverige och EU – men det är en farlig överdrift, som bidrar till rädsla och skapar en grund för en auktoritär politik, skriver Vladan Lausevic.
DEBATT. Tankesmedjan Tidens chefredaktör Payam Moula använder begreppet ”krigsekonomi” för att motivera en särskild skatt på 50 procent av bankernas vinster för att finansiera Försvarsmakten. EU befinner sig inte formellt i krig, och att använda språkbruk som liknar andra världskrigets är farligt och missvisande. En krigsekonomi innebär historiskt sett bland annat att en stat genom tvång och repression, men även med godtyckliga och odemokratiska metoder, mobiliserar produktion och resurser genom ransonering, kommenderad arbetskraft och styrning av industrin.
Det finns i dag ett brett politiskt stöd för ”mer pengar till försvaret” som svar på Rysslands krig mot Ukraina. Men fler bör fråga sig om krav på ökningar är genomtänkta och sakliga eller impulsiva och politiskt opportunistiska? Historiskt sett, som under kalla kriget, visar forskning att rädsla ofta leder till förhastade beslut och överdrivna budgetar som kan användas i politiska syften snarare än för verkliga säkerhetsbehov.
Även finansminister Elisabeth Svantesson, som talat om en ”modern europeisk krigsekonomi” och närmast romantiskt uttalat sig om det vore något positivt, har förtydligat att det inte handlar om ransoneringskort eller nationaliserade fabriker. Att tala om en krigsekonomi i Sverige 2025 är därför en överdrift som bidrar till rädsla och skapar en grund för godtyckliga och impulsiva åtgärder som fler bör vara emot och försiktiga med i en demokrati.
Den svenska regeringens agerande sker kort tid efter att skattesänkningar för höginkomsttagare drivits igenom medan rot-avdraget utökades. Orimliga beteenden visar att försvaret och det militära används närmast som säkerhetsteater. Dessutom vet fler i dag från historien att oförsiktiga militärsatsningar kan bli oerhört slösaktiga och ineffektiva.
När det kommer till förslaget från Payam Moula om hur Försvarsmakten ska finansieras föreslår han en särskild skatt på 50 procent av bankernas vinster. Samtidigt hävdar Moula att ”banksektorn inte är en fungerande marknad”, med hänvisning till bankernas rekordvinster. Det kan låta bra för stunden, och många i samhället upplever förakt mot bankerna av olika skäl, men det kan även leda till orimliga krav och förväntningar.
Visst finns det problem på i princip alla marknader som behöver utvecklas och förnyas hela tiden. Stora banker åtnjuter ofta en statlig garanti och centralbanker beter sig som kreditmonster. Men detta är inte ett skäl eller rättfärdigande för att införa en godtycklig straffskatt.
Problemen med bankmarknaden kan och bör hanteras genom att ökad konkurrens och bättre reglering främjas, snarare än genom att man plundrar enskilda sektorer när det passar politiskt. Ett annat alternativ är att fler använder kryptovalutor, som i praktiken skapar alternativ till både offentliga pengar och centralbanker, men även alternativ till privata banker när människor kan organisera sig i nätverk och communities. Ironiskt nog föreslår Moula själv att staten ska stärka konkurrensen via SBAB, vilket antyder att marknadslogik fortfarande anses fungera i grunden, om än förbättrad .
Det är politiskt lockande att utmåla bankerna som fienden, men det är också farligt och kortsiktigt. Om staten kan införa tillfälliga skatter på bankernas vinster utan långsiktig plan, vilken sektor blir nästa måltavla? Friskolor? Teknikföretag? Livsmedelskedjor? En sådan praxis underminerar rättssäkerheten och förutsägbarheten i skattesystemet.
Erfarenheter från andra länder, som Italiens plötsliga beskattning av bankernas ränteintäkter, visar att godtyckliga extraskatter kan skapa panik och undergräva investeringsklimatet . Dessutom riskerar en sådan skatt att slå tillbaka mot konsumenterna i form av dyrare lån och minskad utlåning. Försvarsmakten är ett samhällsansvar som bör hanteras genom medborgerligt engangemang och inte hanteras genom godtyckliga åsikter och myter genom kortsiktiga opinionsvågor.
En kan undra varför Moula förespråkar närmast högerpopulistisk politik och retorik. För varje krona som går till vapenköp tas från andra samhällsbehov från skolan, sjukvården och klimatomställningen. Ett ännu allvarligare problem är att militarisering hotar välfärdens framtid och historiskt har Europa efter 1945 valt att prioritera ”smör” framför ”kanoner”, det vill säga att satsa på utbildning, vård och social trygghet snarare än en ständig kapprustning.
Med ökande militärbudgetar i Europa ökar risken att välfärdssatsningar minskas. Det går inte att ha kakan och äta den samtidigt. Redan har regeringen föreslagit att skära i biståndsbudgeten för att finansiera försvaret. Fler vapen betyder färre resurser för klimatet, sjukvården och skolan. Detta är exakt den typ av resursomfördelning som personer som Moula borde vara mest oroade över.
I grunden drivs Moulas resonemang, liksom mycket av dagens försvarspolitik, av oro och rädsla. Moula har tidigare argumenterat för auktoritära åtgärder som att Sverige ska införa “nationell brandvägg” emot porr som i praktiken strider emot yttrandefriheten och öppenheten. ”Krigspsykologi” och undantagsretorik leder ofta till att fria samhällen stegvis undergrävs eftersom när politiken drivs av rädsla tenderar komplexa problem att förenklas, makt att centraliseras och minoriteter att skuldbeläggas.
Att ropa på snabba lösningar och ”krigsekonomi” riskerar att skapa auktoritära reflexer där fler i stället behöver kunskap, rationalitet och tålamod. Istället för att låta panik och impulser styra, bör Sverige finansiera sitt försvar genom breda, genomtänkta reformer som bygger på solidaritet och långsiktighet och inte på att demonisera enskilda sektorer. Det kan göras till exempel genom att minska antalet myndigheter och statlig byråkrati samt genom till exempel grön skatteväxling, men Försvarsmaktens utveckling bör inte äga rum genom att man urholkar rättssäkerheten, marknadsekonomin eller välfärdens grundläggande funktioner.
