Åter går hon på stigarna i hemmaskogen. Det blir allt oftare så. I den skyddade stadsnära spillran skog kan hon fortfarande luta sig mot flerhundraåriga tallar och låta dem hålla hennes rygg. Där jublar ännu fåglarna om våren. Där rör sig ännu grävling, rådjur, skogsmård, hackspettar och storskogens småfåglar över mark som aldrig någonsin beretts för att vara något annat än myllrande skogsjord.
I övrigt är mycket av de södra skogarna i hennes närhet förödda. Träden fällda och bortforslade. Kvar ligger slagfält och slaktplatser som ska bebyggas eller så småningom blir plantager där alla träd är likadana och lika gamla. Det tar minst 200 år innan de kan räknas som fullvärdiga ekosystem. Där hon står med stortallen bakom sig tänker hon pessimistiskt att med den takt mänskligheten just nu förstör sitt eget livsutrymme så finns kanske ingen kvar då som kan uppleva dem. Eller så finns en riktig skog åter där med allt sitt överflöd för dem som ändå överlevt.
Hon lyfter blicken från blåbärsriset mot trädens höga kronor och himlen ovanför. Tänker att hon måste fortsätta vara i rörelse. Fortsätta försöka formulera nya berättelser om en annan framtid. Hon vill det inte men inser att ekonomi har med saken att göra. Att de måste välja bort det rådande ekonomiska systemet som har så lite till övers för fungerande ekosystem om de inte kan kvantifieras i pengar som ”tjänster” till för människan.
Hon tänker att det lett oss alldeles vilse detta att värdera allt i pengar. Att en framtida ekonomi också måste kunna värdera andra värden. Det omätbara mänskliga och den omänskliga, myllrande mångfalden. Hon plockar upp ett torrt löv och funderar på vad det är värt och i vilken valuta. Smular sönder det och förundras över att lövets värde som en del av livet självt består eftersom det hela tiden ingår i det gemensamma. Att hon på så sätt faktiskt står med smulor av evigt liv i sin hand.
Trots sitt djupt rotade ointresse för ekonomi har hon återkommande lyssnat på, och försökt förstå, personer som brinner för gemensamma, kooperativa verksamhetsformer. För en tid sedan läste hon också boken Grundbulten av statsvetaren och debattören Bo Rothstein. Gemensamt för dessa är att de menar att framtiden är just gemensam. Att de som arbetar i en organisation också bör ha makten över den eftersom det är de som kan sin verksamhet allra bäst och eftersom brist på inflytande bidrar till vantrivsel, ohälsa och vardagssabotage som kan gå ut över verksamheten i en negativ spiral.
Hon följer sin tanke in mellan träden. Kanske är Northvolts konkurs ett gyllene tillfälle för ett sådant övertagande? Kanske gäller samma sak för den lilla konditorikedjan i hennes hemstad som också nyligen gått omkull. Kanske är den bästa köparen inte ”någon” utan ”några”. Inte staten eller någon större aktör på marknaden utan alla de som hittills varit anställda.
Personer som förespråkar gemensamt ägande, eller ”liberal socialism” som Rothstein kallar det i sin bok, brukar hävda att kooperativa verksamhetsformer hör framtiden till. Att det är nästa steg i civilisationens ekonomiska utveckling nu när de stora, dogmatiska ideologierna har visat sig leda in i olika återvändsgränder.
Tänk om de har rätt? Kanske är framtiden redan här? Kanske står vi på tröskeln till ett helt nytt och mer distribuerat och diversifierat sätt att organisera produktion och konsumtion – som stod vi inför en brokig, olikåldrig skog vars värden skulle växa oändligt ifall vi lärde oss att bara ta av överflödet.
Människor som vågar prova nya ekonomiska modeller.
Människor som tror att mer av samma leder framåt.
