I dag röstade riksdagen igenom det förslag som regeringen lagt fram om att åter tillåta uranbrytning i Sverige. Det innebär att ett förbud från 2018 hävs från och med årskiftet och att det kommunala vetot försvagas.
Riksdagen röstade i dag igenom regeringens proposition om att återigen tillåta uranbrytning i Sverige. Det innebär dels att man tar bort ett förbud mot uranbrytning som infördes år 2018 och att uran klassas som ett koncessionsmineral, det vill säga mineral som är särskilt viktigt för samhället. Dessutom kommer verksamheter som hanterar små mängder uran inte längre omfattas av det kommunala vetot, det vill säga kommunens rätt att bestämma om verksamheten ska tillåtas eller inte i kommunen.
– Ett väldigt tragiskt beslut. Det är ett enormt svek mot de människor som bor i närheten av områden med fyndigheter och som 2018 kunde dra en lättnadens suck när uranbrytning förbjöds. Nu tvingas de återigen leva med osäkerheten när dricksvatten och hembygder riskerar förstöras, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Syre.
Hon är också djupt kritisk till att det kommunala vetot nu ”undermineras och avvecklas”. I ett första steg sker det genom att vissa verksamheter bara kommer att gå att påverka via plan och bygglagen. I ett annat förslag som just nu är ute på remiss kommer kommunernas möjlighet att tycka till om uranbrytning att tas bort helt, detta då man vill klassa uranbrytning som kärnteknisk verksamhet istället för kärnteknisk anläggning.
Regeringen har motiverat sitt förslag med att Sverige bör använda de uranfyndigheter som finns här istället för att importera uran, detta mot bakgrund av att efterfrågan på uran ökar i världen och att Sverige bör fortsätta vara en stark gruvnation.
28 000 namnunderskrifter
Men när förslaget var ute på remiss kom massiv kritik från många av landets kommuner, innehållande både oro för miljörisker samt ett försvagat kommunalt veto.
Amanda Lind är även kritisk till att det i debatten används vad hon kallar för falsarier i argumenten.
– Vi har visserligen många fyndigheter av uran, men det är låga halter. Det blir dyrt att utvinna, leder till stora skador, och till tveksam nytta.
– Vi i Miljöpartiet kommer kämpa för att det kommunala vetot blir kvar och att ingen uranbrytning startar.
Under onsdagsmorgonen tog hon emot en namninsamling där över 28 000 personer skrivit under för att kräva ett förbud mot gruvbrytning i alunskiffer.
– Jag vet att det finns ett enormt engagemang i sakfrågan och i att göra sin röst hörd, och jag tror vi kommer få se en kraftigt mobilisering inför att detta införs. Dagen beslut är enormt frustrerande, säger hon.
Alla oppositionspartier emot
Inför riksdagens omröstning hade företrädare för samtliga oppositionspartier lämnat reservationer mot regeringens förslag. I sina motioner menar alla fyra partier att regeringens proposition bör röstas ner, dels på grund av miljöriskerna och att det saknas en tydlig konsekvensanalys, dels på grund av att det skulle innebära ett försvagat kommunalt veto.
”Om det nu görs en sådan mindre ändring, följt av de ytterligare ändringar som regeringen aviserat, är det uppenbart att slutresultatet blir att det kommunala självstyret inskränks på ett betydande sätt”, skriver Socialdemokraterna i sin motion.
På en punkt skiljer sig dock partiernas ståndpunkter åt. När det gäller sekundär utvinning av uran menar Socialdemokraterna och Centerpartiet att det vore ”slöseri med resurser att inte kunna tillvarata och använda det uran som tas upp i annan utvinning”. De vill därför att regeringen kommer tillbaka med ett nytt förslag där den nuvarande lagen modifieras utan att förbudet mot uranbrytning helt tas bort.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar däremot att det bör vara förbjudet att bryta uran i Sverige, såväl primärt som sekundärt. De konstaterar att utvinning av uran i alunskiffer – där den största delen av uranet i Sverige finns – är förknippat med stora miljörisker och ”tar enorma arealer i anspråk”, samtidigt som förekomsten av alunskiffer ofta sammanfaller med flera av Sveriges mest värdefulla jordbruksområden.
Båda partierna hänvisar också till de erfarenheter av uranbrytning ur alunskiffer som gjorts i Sverige: Ranstadsgruvan på 60-talet (där den efterföljande saneringskostnaden beräknas uppgå till en halv miljard kronor) samt den finska nickelgruvan Talvivaara, som fick stänga i förtid och där uran utvanns som biprodukt.
”Exploateringen medförde dock enorma skador på omgivningen. Stora läckage från en s.k. gipssedimentbassäng ledde 2012 till att stora mängder tungmetaller och giftiga ämnen spreds i både vattendrag och mark. Skadorna sträcker sig långt utanför gruvområdet”, skriver Vänsterpartiet i sin motion.
Lokalt motstånd
Under eftermiddagens debatt i riksdagen sa Isak From (S) att han aldrig under sina många år som riksdagsledamot fått så många mail och kommentarer kring en fråga som denna. Även Ulrika Heie (C), som är från Skaraborg, berättade om det lokala motstånd som finns mot uranbrytning efter upplevelserna av Ranstadgruvan på 60-talet.
Katarina Luhr (MP) poängterade att uranfyndigheterna som finns i Sverige framförallt finns i alunskiffer, och i mycket lägre koncentrationer än exempelvis Kanada, som är ett av de länder vi importerar uran från.
– Vi använder 2000 ton uran varje år i Sverige. För att få fram det från svensk brytning så behöver vi bryta 20 miljoner ton berg. Det kan man jämföra med exempelvis Ranstadsverket, som under fem år på 60-talet producerade 215 ton uran, alltså en tiondel av det som Sverige behöver på ett år, sa Luhr.
Debatten i riksdagen går att lyssna på här.
Lagändringen kommer träda i kraft den första januari 2026.
Texten har uppdaterats under dagen.
