Efter en lång och snårig process byggs nu Sveriges första slutförvar för använt kärnbränsle. Men hur ska framtida generationer förstå vad vi grävt ner? En särskild informationsfil har nu tagits fram av forskare på Linköpings universitet. Risken är dock att budskapet förvrängs över tid, menar Linda Birkedal från Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG.
I höstas fick Svensk kärnbränslehantering, SKB, till slut grönt ljus att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Sverige, och i början av året påbörjades arbetet i Forsmark, Östhammars kommun. Kärnavfallet ska förvaras i omdebatterade kopparkapslar inuti berget. Kritiker menar att det finns osäkerheter kring metoden; kommer kapslarna verkligen att hålla i 100 000 år?
Andra osäkerheter gäller hur framtida generationer, under alla eventuella omständigheter, ska förstå vad det är för riskfyllt innehåll vi grävt ner. Enligt ett villkor i miljötillståndet ansvarar SKB för att informera om den saken, och i samarbete med forskare vid Linköpings universitet har det tagits fram ett förslag om hur minnet av det radioaktiva avfallet ska hållas vid liv.
– Vi försöker göra något som ingen någonsin gjort. Kanske kommer den som så småningom läser det här inte ens att vara mänsklig utan kanske en sorts AI eller något annat, säger Thomas Keating, som lett forskningsprojektet tillsammans med professor Anna Storm vid Linköpings universitet, i ett pressmeddelande.
Ska skapa nyfikenhet och lust
Bärare av informationen är ett 42-sidigt, långsmalt dokument med gula pärmar som kallas Key information file (KIF). Innehållet är lättläst men filen är också försedd med gåtfulla tecken, ett kodmeddelande. Forskarna har använt professionella illustratörer för att göra filen estetiskt tilltalande och de vill att den ska skapa ”nyfikenhet och lust”. Dokumentet ska förvaras hos Riksarkivet och uppdateras regelbundet, med hänsyn till att både språk och bildtolkning förändras över tid. Förvaret ska i teorin vara oåtkomligt men det går inte att utesluta att någon avsiktligt eller oavsiktligt bryter sin in.
Linda Birkedal, ordförande i Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, tycker att informationsfilen är ett bra initiativ men ser risker i metoden.
– Vi behöver aktivt berätta för kommande generationer, men man vet hur det brukar gå i visk-leken, budskapet når inte fram till den sista i ringen.
Ett annat problem är att det i dag inte finns någon som har ansvar för uppdateringarna.
– SKB har inget lagstadgat ansvar för att föra informationen vidare och det har ingen annan heller. SKB har ansvar tills förvaret är förseglat. Och det är en jättekort tid i ett 100 000-årsperspektiv.
Linda Birkedal skulle vilja se att en statlig myndighet tog över informationsansvaret. Det är dock inte givet vilken, och hon tycker att saken borde utredas.
– Strålsäkerhetsmyndigheten är visserligen experter på strålsäkerhet, men de är inte experter på hur man för information vidare i generationer. Kanske finns det någon som är bättre på arkivering.
”Finns en risk att kapslarna går sönder”
MKG, som tidigare haft statligt stöd men nu driver arbetet vidare på ideell basis, är kritiska till att förvaret godkänts. De anser bland annat att villkoren är för svaga och att inkapslingsmetoden inte är tillräckligt säker.
– Det finns en risk att kopparkapslarna går sönder, och de ligger på en sådan nivå att grundvatten kan röra sig och föra upp radioaktivitet mot markytan och skada människor och djur.
Linda Birkedal ser också en risk för att förvaret glöms bort och att någon börjar borra i berget och ta sig ner.
– Sådant här är svårt att förutspå. För 10 000 år sedan var det stenåldersmänniskor som levde på platsen. En civilisation, utvecklad åt vilket håll som helst, 10 000 år framåt, vad kan dom hitta på? Inte vet jag, men det är inte orimligt att dom tar sig ner i berget.
