Vi måste värna den ömtåliga demokratin mot den nationalistiska retoriken, skriver Vladan Lausevic. I dagens Sverige påminns han om hur det lät i Bosnien under kriget, där nationalismen användes för att peka ut människor som var ”farliga” och inte ansågs höra dit.
DEBATT. Trettio år efter Bosnienkriget reflekterar jag över varför vissa politiska uttryck i Sverige väcker obehagliga känslor och minnen från min barndom. Jag likställer inte Sverige med Bosnien, men jag känner igen en politisk retorik om nation, kultur och ”vi och dom”, som en gång användes för att splittra ett samhälle och döda människor. Psykologin bakom nationalismen är densamma världen runt, även om resultaten kan skilja sig åt. Sverige är fortfarande en stabil demokrati och ett fungerande samhälle, samtidigt som mina erfarenheter gör mig mer uppmärksam på och obekväm med det faktum att begrepp och ord på kort sikt kan resultera i att demokratiska institutioner och processer avskaffas.
Dumheten upprepar sig
Det har gått trettio år sedan kriget i Bosnien avslutades. Tjugo år sedan jag kom till Sverige som fjortonåring, med en barndom präglad av motsatsen och kontrasten till det som dom flesta i min omgivning i Täby varit med om i livet. Tiden har gått, men vissa minnen och likheter försvinner inte. Dom dyker upp i oväntade ögonblick, bland annat när jag hör och läser om när någon beskriver hur ”vår kultur” måste skyddas från andra eller när förslag om att ”återskapa Sverige” presenteras som enkla lösningar på svåra problem.
Jag har genom åren ofta tänkt på två politiska partier när det kommer till mina värsta farhågor och risker. Dels på Serbiska demokratiska partiet (SDS) i Bosnien och dels på Sverigedemokraterna (SD) i Sverige. Båda har begreppet demokrati i sina namn, men för i praktiken en politik som går åt motsatt håll. Deras historia, ideologi och handlingar går inte att jämföra rakt av. SDS bar ett direkt ansvar för kriget i Bosnien, den etniska rensningen och sönderfallet av ett samhälle som redan hade många problem. SD startade som nynazistiskt och rasistiskt parti som med tiden har förändrats och för första gången påverkar regeringens agenda. Samtidigt finns det flera likheter när det kommer till att tala om folk, nation, identitet, kultur.
Många svenskar reagerar inte på dessa formuleringar eftersom många tänker på andra problem och utmaningar i livet. Många är uppvuxna i en av världens mest stabila demokratier med starka institutioner som rörande rättsstyre. Mycket av det hatiska, odemokratiska eller extrema som sägs i politiken blir aldrig våld, flykt eller förlorade liv i praktiken. För mig känns dock sådana ord ofta som att gå in i ett mörkt rum där jag redan vet vad som kommer hända från ord till handling. Inte för att Sverige är Bosnien, och inte heller för att dagens politiska läge eller samhällsmodell liknar Balkan under 1990-talet. Vad det handlar om är istället att människans psykologi är densamma oavsett födelseort.
Offer för en minoritet
Jag minns hur nationalism användes i Bosnien, och inte bara som en idé, utan som ett praktiskt verktyg för att säga vem som hörde hemma där och vem som inte gjorde det. För att beskriva vissa människor som farliga för ”vår grupp”. För att måla upp vår framtid som hotad om inte ”vi” gjorde något emot ”dom”. Dom orden kom inte heller alltid med skrik och hat. Det nationalistiska språkbruket, som i sina mest extrema former ofta handlar om ord som dom flesta människor gillar att höra, som trygghet, skydda, tradition, historia, äkthet, stolthet, ordna, återställa och så vidare. Saken med nationalism är att den även beskrivs som kärlek till en viss grupp, men på ett begränsat sätt och utan solidaritet med andra, som minoriteter, mänskligheten eller planeten.
När jag hör och läser politiska eller mediala förslag som handlar om att definiera svenskhet, skärpa kulturkrav eller överlag beskriva invandrare som problem, då är det inte Sverige jag jämför med Bosnien. Det är retoriken jag känner igen, som ett sätt att rita en karta över mänskligheten, där vissa blir norm och andra risk. Där en majoritet börjar beskrivas som offer för en minoritet. Där föreställningen om ett land som ”förlorat sig själv” blir som en politisk kraft. Det som skrämmer mig är inte att Sverige är nära en sådan utveckling. utan att jag vet hur snabbt ett samhälle kan förändras när rädslor, hat och myter får dominera.
I Sverige har det under dom senaste åren skrivits mer om att det finns olika former av nationalism och att den ”goda” nationalismen är mer liberal eller vänster. Den som tror på det får gärna förklara rationellt och sakligt varför vissa värderingar, som likvärdighet och säkerhet, ska vara avgränsade till eller som reserverade bara för svenskar. För även liberala eller demokratiska värderingar kan medvetet missbrukas. En behöver inte säga blod eller ursprung för att godtyckligt exkludera och hata, eftersom det räcker att säga att vissa, som muslimer, ”inte passar in” genom att hänvisa till exempel till jämställdhet eller ”västerländsk civilisation”. Det räcker att antyda att tryggheten och sammanhållningen finns i homogenitet och att problemen finns i det som är pluralistiskt och annorlunda.
Etnokratiska idéer
När jag pratar med människor om detta vill jag ofta betona skillnaderna mellan Bosnien och Sverige. Jag brukar beskriva min erfarenhet med ordet kontrast eftersom jag flyttade från ett av Europas fattigaste, förlegade, splittrade och dysfunktionella samhällen till motsatsen under 2000-talet. Samtidigt är fallet att psykologin hos människor inte förändras lika snabbt som teknologi och vår sociala värld. Mycket av den senaste forskningen om politisk polarisering och konflikter, som i USA, handlar mycket om belägg för och slutsatser om att människan är ett socialt djur och att vår hjärna, som är densamma som för 50 000 år sen, gillar att generalisera och skapa band till grupper vi identifierar oss med.
Våra psykologiska beteenden leder bland annat till att vi aktiverar våra äldsta impulser, skapade för klan- och stamtänkande (tribalism). Då blir grupptillhörighet viktigare än fakta, sanning, universella värderingar och principer. Det är bland annat därför partier som SD är odemokratiska eller bara delvis demokratiska, eftersom partierna styrs av etnokratiska idéer där etnicitet och nationalitet anses viktigare än individens friheter, åsikter eller existens. Begrepp som ”vi” i betydelsen ”Sverige”, som först verkar oskyldig, kan skärpas till ett verktyg för att kategorisera människor i grupper som antingen ska skyddas eller hållas borta. Den logiken är farlig i varje land, oavsett om den kommer fram i politiska tal, lagförslag eller vardagliga uttryck.
Värna rättigheten
Att det gått 30 år sedan kriget i Bosnien gör inte minnena mindre relevanta. Mina två verkligheter, som jag bär vidare med mig, lär mig flera saker. Den från Bosnien visar vad som kan hända när ord börjar växa till handling, där människor är som berusade av myter och irrationella impulser. Den andra visar att demokrati är bra, men inte självklar, eftersom den är lättare att förstöra än att skapa. Det jag hoppas är att fler förstår hur sköra institutioner och relationer kan vara, och hur viktigt det är att värna ett samhälle där människan har en principiell rätt att forma sin pluralitet av identiteter.
