Under sommaren har jag läst den tidigare försvarsministern Peter Hultqvists (S) nyutkomna memoarbok När allt förändras. Med tanke på att han har varit den mest inflytelserika rösten inom svensk försvarspolitik under 2010-talet ville jag förstå drivkrafterna bakom hans strävan att normalisera militarismen.
Jag har länge ogillat honom, därför att jag uppfattar honom som ohederlig. I praktiken tog han alla steg i riktningen mot ett närmande till Nato, men framhöll samtidigt officiellt att ett svenskt medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig var aktuellt så länge han var försvarsminister. Ja, han till och med ”lovade” det, men med facit i hand vet vi vad det löftet var värt.
Efter att ha läst denna självbiografiska framställning, vars huvudpunkt är just skildringen av hans tid som Sveriges försvarsminister 2014–2022, kan jag inte påstå att mitt förtroende för honom stärkts. Han presenterar aldrig riktigt några analyser, utan resonemang som nästan enbart består av postulat. Hans självporträtt präglas av en uppfattning att han är jordnära, rationell och eftertänksam, men i mina ögon framstår han desto mer som en mästrande och självbelåten person, vars egenintresse väger tungt.
Centralt i Hultqvists omvärldsanalys är hans enfaldigt negativa syn på Ryssland, som han konsekvent beskriver som farliga och opålitliga. Hans resonansbotten här tycks vara av känslomässig karaktär: Hans mamma kom till Sverige som ett av de finländska krigsbarnen, vilket delvis kan förklara varför Hultqvist är benägen att etablera ett fördjupat militärt försvarssamarbete med Finland. Därtill gör han en återkommande poäng av att han redan vid 2010-talets början anade att Ryssland rörde sig i en alltmer auktoritär riktning. Att alliansregeringen lät värnplikten vara vilande var ett stort misstag, understryker han.
Jag ser dock Hultqvists beskrivningar av Ryssland snarare som ett försök att konstruera en tydlig antagonistisk kraft i syfte att legitimera de massiva satsningarna på det militära försvaret. I boken betonar han nämligen vikten av goda relationer mellan politiker och tjänstepersoner, mellan staten och industrin, mellan Sverige och de nordiska grannländerna, mellan EU och USA, och så vidare. Givetvis är goda relationer viktiga, men i detta sammanhang känns det som ett retoriskt knep att måla upp bilden av ”oss” (de goda) och ”dom” (de onda). Ja, det finns oerhört mycket man kan anmärka på i fråga om Rysslands utveckling. Problemet blir att han aldrig tillämpar samma kritiska blick på västvärlden.
Om jag ska försöka säga något positivt kan Hultqvists bok användas i historieundervisning när man ska träna på att praktisera källkritik. Historieskrivning är ett slagfält där berättelser skapas utifrån politiska syften – inte minst när det gäller skildringar av krig, något som den sovjetiska soldaten Nikolaj Nikulin med bravur problematiserar i Minnen av kriget från 2007 (läs den!). Är det något jag vill uppmana er som ämnar läsa Hultqvists bok är det att inte bara att begrunda vad han skildrar. Fundera även mycket noga på: Vad var det ni inte fick veta? Vilken information har han utelämnat?
Jag kan redan nu ge ett exempel: En fråga – som inte bara handlar om säkerhetspolitik utan om hela mänsklighetens och planetens överlevnad – är totalt frånvarande rakt igenom Hultqvists bok: Klimatkrisen.
Magda Gads kommande medieprojekt Gad. Verkar lovande!
Migrationsministerns medieutspel om hårdare krav för svenskt medborgarskap.
