Det kallades för tvångsköp. En skara arga kvinnor, inte särskilt gamla men med ansvar att föda man och barn, trampade gemensamt in hos en handlare och krävde att få göra inventering. Alltmedan handlaren intygade och lovade att han inte hade några undangömda varor letade de i innerrum och källare, bakom skåp och luckor. Och hittade kvinnorna då några påsar potatis eller något annat som mättar, spelade det ingen roll om handlaren tänkt spara det till bättre bemedlade, stamkunder eller högst betalade. Han fick vackert ge upp vad kvinnorna krävde. Men inte gratis förstås. Kvinnorna hade sin heder, såg sig inte som ohederliga. På disken lämnade de sina surt förvärvade riksdaler, så mycket som de tyckte det hela var värt, och så tågade de ut och hem med potatisen.
Det här var 1917, och en ganska vanlig scen i svenska städer (och för den delen i förrådet hos en och annan storbonde på landsbygden). Tvångsköp.
Jag tänker på Håkan Blomqvists lilla bok Potatisrevolutionen när jag ser affischen på min busshållplats som manar till bojkott mot Ica, Coop och Hemköp.
Då som nu fanns det skäl till att matpriserna stack i höjden. Det var krig i Europa, då som nu. Skördarna slog fel, då som nu. I Sverige 1917 handlade det mycket om att lantbruksarbetarna blivit inkallade som soldater. Nu handlar det om klimatförändringar.
Och som alltid försökte några bli rika på krisen. Sverige fick sina gulaschbaroner, människor som blev rika på att spekulera i livsmedel. Nu är det livsmedelsjättarna som gör storvinster och aktieutdelningar.
Men en sak skiljer sig åt. Sverige 1917 var inte en demokrati. Ändå tycks det som att makthavarna då var så mycket räddare för sin befolkning än någonsin Elisabeth Svantesson.
Och tacka Freja för det, när en kvarts miljon svenskar – många kvinnor som tidigare inte haft någon röst i offentligheten – tog till gatorna under de sista tio dagarna av april 1917. Var tionde svensk gick ut för att kräva billigare mat.
Den gamla svenska diktaturens metoder fungerade inte längre. Soldater som kommenderades ut möttes med kamratrop, och ropade ”leve revolutionen” tillbaka. I Kramfors lär de ha stuckit röda blommor i sina rockslag och saboterat sina egna kulsprutor. I Stockholm marscherade uniformerade matroser i samlad trupp för att höra revolutionären Hinke Bergegren berätta vad man kunde lära av Ryssland.
Det var ”hungerpiskan”, för att citera ett upprop från 750 dalakvinnor, som förde Sverige till demokratin. Det hade kunnat gå annorlunda. Det förekom våld, allra mest från polisen. Och runt om i landet startades samtidigt arbetarråd, på ryska heter det sovjet. I Västervik styrde rådet till och med staden en tid, bestämde över polisen och satte priser på handlarnas varor.
Kampen för rösträtt hade 1917 pågått i trettio år, och var sedan ångköksvalet 1887 tätt sammantvinnad med matfrågan. Hade inte kraven nu till slut hörsammats hade också Sverige fått revolution eller inbördeskrig.
Men nu är det 2025 och Svantesson bjuder matjättarnas vd:ar på kaffe, något vi andra får ransonera. Högertidningarna ger oss billighetsrecept, medan de rikaste skulle få Adolf Fredriks matvanor att framstå som modesta och Marie Antoinettes värderingar som moderna.
Då, 1917, gjordes faktiskt en del för att lindra nöden. De kommunala livsmedelsnämnderna anställde arbetarkontrollanter, tog sig rätt till egna inventeringar och sålde mat som gömts undan i spekulationssyfte. På Högbergsgatan upprättades soppkök för 20 000 ätande om dagen.
Även nu finns saker man kan göra. Sänk matmomsen, bryt upp matjättarna. Eller varför inte stycka upp en och annan golfbana till odlingslott, inför frukost i skolan och skollunch till barn på loven, upprätta en verklig politik för ökad självförsörjning.
För precis som första världskrigets slut innebar att världen gick ur askan på väg mot elden, så ger dagens klimatförändringar och krig sannolikt bara en föraning om vad som kommer. Och precis som demokratin bara blev verklighet för att den kom med löftet om att vardagen kunde bli bättre, så kommer den bara bestå om den innebär något annat än kafferep för de rika.
Poängen i min förra krönika var att vi inte riktigt kan förstå stora tal, så de stora räknefel som fanns bevisade bara att jag hade rätt.
Det fanns några pinsamt stora räknefel i min förra krönika.
