Som vuxen i skolan kan man inte ta för givet att alla barn vill bli kramade. Det är viktigt att se och respektera deras gränser, skriver Maria Ljung.
DEBATT. I skolans vardag sker tusentals möten. Vissa är flyktiga – andra stannar kvar. En blick, ett leende, en kram. Men vad händer när den där kramen inte är önskad?
Vad betyder en kram i skolan och på fritids? För mig är det mer än närhet – det är ett uttryck för tillit, lyhördhet och respekt. I mitt arbete som fritidslärare och bildlärare är relationen till eleverna alltid i centrum. En kram kan vara så mycket mer än bara fysisk kontakt – det kan vara ett sätt att säga ”jag ser dig”, ”du är trygg här”, eller bara ”jag är nära om du behöver”.
Jag kramas ofta och gärna. Men aldrig utan att först lyssna in. För vissa barn är en kram självklar, för andra kan den kännas främmande eller obekväm. Därför är varje kram en inbjudan – aldrig ett krav. Jag öppnar mina armar, men det är barnets vilja som avgör om vi möts där. Och när ett barn släpper taget, tvekar eller backar – då släpper jag också. För mig är det självklart att barnets gränser och behov alltid går först.
Det här är inte bara en personlig hållning – det är en princip rotad i barnkonventionen. Varje barn har rätt till kroppslig integritet. I praktiken betyder det att fysisk kontakt i skolan aldrig får vara något vi tar för givet. Den måste ske på barnets villkor, inte vuxnas behov.
Forskning visar att trygga relationer är avgörande för barns utveckling och lärande. Skolverket lyfter vikten av ett relationellt förhållningssätt, där lyhördhet och respekt för individen är centralt. Men i en stressad skolvardag är det lätt att glömma att även välmenade handlingar – som en kram – kan bli ett övertramp om vi inte är uppmärksamma.
Jag har hört kommentarer som: “Men barn behöver kramar.” Ja – men de behöver också få välja. En kram som ges utan lyhördhet kan bli något helt annat än trygghet. Den kan bli ett krav, en förväntan, eller till och med en belastning.
Vi behöver våga prata om fysisk kontakt i skolan. Inte som något självklart, utan som något vi måste vara varsamma med. För barnens skull. För lärandets skull. För att bygga den tillit som gör att barn vågar vara sig själva, vågar fråga, testa, misslyckas – och lära.
Så ja, jag kramas. Men jag kramas klokt. För i en lärmiljö där barn får känna sig trygga, sedda och respekterade – där växer inte bara kunskap. Där växer människor.
