Václav Havels brev till Tjeckoslovakiens diktator Gustáv Husák fyller 50 i år. Havel och Husák är båda stoft. Men jag undrar om inte brevet är mer aktuellt än på länge.
I det beskriver Havel likgiltighet som en märkligt aktiv handling. Det är likgiltigheten som får tjeckoslovakerna att delta i kommunisternas ständiga uppvisningar av politisk enighet: att rösta i val som redan är avgjorda, att gå i demonstrationer som bekräftar makten, att ansluta sig till maktens organisationer, att utesluta motståndarna ur sin vänskapskrets.
När människor tappar tron på att det finns något som är sant eller rätt, och än mer på att detta kan förverkligas, förfaller vi till likgiltighet. Till att bara bry oss om vår egen säkerhet och bekvämlighet.
Vi skriver Sverige och 2025, och vi styrs av likgiltighet.
Alltså, styrs.
Det finns jättemånga så kallat vanliga människor som på alla möjliga sätt säger ifrån mot maktens dumheter. Kommunistdiktaturens mellanmänskliga likgiltighet härskar inte på arbetsplatser, i fikarum, kyrkor, fotbollsföreningar, lärarlag eller ens på de Zuckerberg-ägda plattformar där vi delar vår mening.
Svensken hämmas inte av rädsla för en allhörande hemlig polis, som Havels landsmän en gång. Inte än.
Bara lyssna: Bastanta majoriteter vill att regeringen gör mer för att hindra folkmordet i Gaza och för att minska klimatutsläppen. Hela det aktiva Sverige tog till gatan för att stoppa angiverilagen och när en klasskamrat hotas av avvisning samlas det in namn och ordnas demonstrationer.
Vi vill tro att det går att göra något bättre, och om det inte går vill vi i alla fall ha försökt.
Makten, däremot.
Romina Pourmokhtari säger att det inte går att göra mer för klimatet, och skyller på svenskarna. Väljarna vill inte mer. Hon vet att det behövs, ingen tvivlar på att hon förstår klimatfrågans allvar. Hon jobbar hårt, arbetsveckan tar liksom aldrig slut för en minister. Men hon gör det i en aktiv likgiltighet: utsläppen ökar, men hon säger att hon inte kan göra mer. Det får vara så.
Eller Benjamin Dousa. Han ser vad som pågår i Gaza. Han vet att det är en mänskligt skapad svält. Men han försvarar Sveriges trumpistiska politik mot de som kan hjälpa, vårt indragna bistånd till UNRWA. Alla vet varför. SD, och kanske KD, tvingar honom. Så han väljer likgiltigheten.
Eller Ola Möller, socialdemokratisk riksdagsledamot. Det var han som blev en meme när S än en gång gick i SD-regeringens ledband i flyktingpolitiken. Annika Hirvonen beskrev barn som aldrig får börja sina liv, och som med den nya åtskillnadspolitiken ska stängas in på särskilda center. Menar Socialdemokraterna, frågade Hirvonen, att du ska kunna leva ett helt liv där? ”Slutsatsen blir ju det. Ja. Tack för ordet”, sa Möller.
Jag tror inte för en sekund att Ola Möller engagerat sig politiskt för att genomföra den här politiken. Jag tror inte ens hans partiledning vill ha den. Jag tror inte Ulf Kristersson vill ha den. Så varför blir den nu verklighet?
Aktiv likgiltighet.
Inför framtiden. Inför sina egna värderingar. Inför det som en gång fick dem att söka makten.
Men väl där: likgiltighet.
Det har sagts att motsatsen till godhet inte är ondska, utan likgiltighet. Jag undrar om likgiltigheten inte är ondskans synonym.
Det här går inte att förklara bara med att makt gör så med människor. Det vore en bortförklaring. Varje makthavare har valet att göra något annat, något mer. Sverige skulle kunna vara det Sverige de flesta av oss vill leva i.
Lättja
Hårt arbetande likgiltighet.
