Varför debatterar vi texten på demonstrationsplakat medan barnen i Gaza svälter och sjukhusen bombas? Opinionsbildare som hamnar på något plakat får tåla lite offentlig kritik – det är en del av demokratin, skriver Hoda Faraj.
DEBATT. Detta är ett inlägg i den pågående debatten om yttrandefrihet och Gaza. Jag menar att fokus har förskjutits från sakfrågan och vill därför lyfta detta perspektiv.
När demonstranter nyligen bar plakat med namn och bild på opinionsbildare under en manifestation i Göteborg, beskrevs det i medier som ”svinaktigt” och ”farligt”. Men genom att rikta blicken mot en skylt på en svensk trottoar i stället för mot massgravarna i Gaza, förskjuter man fokus från det som borde vara centralt: Över 270 journalister har dödats i Gaza sedan 2023 och hela befolkningen lever under en belägring utan slut.
Manifestationen handlade om att hedra dessa journalister och kräva ett slut på tystnaden. Att några plakat i Sverige väcker större medieupprördhet än bombade sjukhus och svältande barn säger något djupt oroande om perspektiven i debatten.
Opinionsbildare och skribenter som väljer att försvara eller relativisera Israels politik gör det i offentligheten. Då måste de också tåla offentlig kritik. Det är inte ”farligt”. Tvärtom är det en förutsättning för demokratin.
Det verkligt farliga sker i Gaza. När sjukhus bombas, när hela kvarter jämnas med marken, när barn dör av hunger – det är där bensinen hälls på brasan. Svenska medier riskerar att bidra till normaliseringen av detta genom att förskjuta fokus, förminska brotten och misstänkliggöra de som protesterar.
Det är inte demonstranterna som hotar yttrandefriheten. Det är den växande tystnaden kring ett folkmord.
När blir solidariteten lika självklar med de palestinska barnen som med svenska skribenter? När blir uppslutningen total bakom de journalister som bokstavligen betalat med sina liv för att sanningen ska nå ut?
Det är inte våra plakat som är problemet. Det är världens passivitet.
