Kan det vara antisemitism när judiska demonstranter protesterar mot att en israelisk officer kommer och talar för en kulturförening? En syl i vädret tittar närmare på begreppet.
En dag i september demonstrerade sju personer från Judisk antisionistisk allians mot att en judisk kulturförening bjöd in en israelisk officer som tjänstgjort i Gaza som föreläsare. Mattias Karlsson – moderatpolitikern, inte sverigedemokraten – kallade det ”antisemitism i sin renaste form”.
Odjur och terror
Han kallade det också terror i vardagen, och demonstranterna för odjur. Jag tänker på hur det talades för några år sedan om att man skulle vara försiktig med orden rasist och rasism för att inte urvattna dem. Numera kommer rasister dragande med urvattning så fort man kallar en spade för en spade.
Demonstrationen hölls utanför en skola i Stockholm, judiska Hillelskolan, eftersom kulturföreningen har sina lokaler i anslutning till den. Det var det Mattias Karlsson reagerade på, och det kan ju verka olämpligt. Även om gruppen som protesterade var liten hade eleverna kunnat känna sig hotade.
Men det insåg demonstranterna, så de var noga med att inte börja demonstrationen förrän skoldagen var slut och eleverna hade gått hem. Några av dem har själva haft barn i Hillelskolan.
Man kan inte definiera terror på ett sätt som får JAA:s protest att passa in. Terror handlar ju om att tvinga fram en viss politik genom att sätta skräck i folk, och det var inte det som hände. Invektivet odjur är mer subjektivt, men några stillsamma demonstranter är inte vad jag kommer att tänka på.
Renaste rasism
Det verkar också motsägelsefullt att kalla judar antisemiter. Semiter är ju de som tillhör folk som talar eller har talat språk inom den semitiska språkgruppen, och dit hör hebreiska, men också till exempel dess nära släkting arabiska. Tigrinja är också ett semitiskt språk, liksom de utdöda språken feniciska och akkadiska.
Ändå syftar ordet antisemitism på en fientlig inställning till just judar. Det beror på att den antisemitiska rörelsen dök upp i Tyskland på 1870-talet, när det inte fanns så många araber och etiopier för rasismen att sätta tänderna i. Däremot fanns det judar.
Det fanns och finns stora likheter mellan antisemitism mot judar och vad som numera ofta kallas islamofobi. Se till exempel det här (antisemitiska) citatet ur uppslagsverket Nordisk familjebok från 1895: ”Antisemitismen .. vill skydda kristendomen mot judendomens påverkan samt värja de ariska folken mot semiternas inträngande och lust för att undertrycka.”
Det är rasism i dess renaste form – oavsett om den riktar sig mot judar eller muslimer. Ingetdera är någon ras, förstås, verkliga raser hittar man bara inom husdjursaveln, men rasismen behöver ingen verklighetsbakgrund.
Antimodernistisk rörelse
Den antisemitiska rörelse som växte fram på 1800-talet var också en antimodernistisk rörelse. Antisemiterna framställde judar som en främmande ”ras” som inte hörde hemma i Europa, och som drivkraften bakom allt de inte gillade, som sekularisering, demokrati, kapitalism och socialism. Idéerna lever vidare i olika former i rasistiska och konspirationistiska rörelser i dag – fast de kan rikta sig mot andra folkgrupper också.
Dagens antisemiter försöker ibland ligga lågt med att det är just antisemiter de är. De kan tala om sionism (som de gärna stavar med z – fast den stavningen också kan vara en anglicism) eller globalism istället, eller slänga in en referens till George Soros. Men även om antisemiter kan använda antisionism som täckmantel är antisionism något annat.
En judisk nationalstat
Sionismen är uppkallad efter Sion, ett berg utanför Jerusalem, som symboliserar judars längtan till Israel. Det började som en politisk rörelse för att judar, innan Israel fanns, skulle samlas i Palestina. De flesta av dem ville ha en judisk nationalstat, och det är vad sionism har kommit att stå för i ”var mans mun”.
Den så kallade arbetarsionismen ville däremot inte ha någon judisk stat, utan ansåg att judar helt enkelt skulle flytta till Palestina och med sitt arbete, till exempel på kibbutzer, göra det till ett judiskt socialistiskt land.
Nu finns ju Israel, och även judar som inte vill ha en judisk nationalstat utan till exempel en enstatslösning för alla som bor där, oavsett ursprung, anklagas ibland för att vara antisemiter. Tanken är då att de vill förvägra judarna ”rätten till politiskt självbestämmande, samtidigt som man ger andra folk denna rätt”, som föreningen Med Israel för fred skriver.
Vattnar ur ordet
Det är väl rimligt att ett land som redan finns ska få fortsätta finnas – tycker jag. Men nej, alla andra folk har inte egna nationalstater. Kurder, siouxer, valloner, flamländare, hazarer, samer, romer, rohingya, zuluer och en massa andra har det inte. Eller palestinierna, för den delen.
För att kunna sätta likhetstecken mellan antisionism och antisemitism får man göra en rad orimliga antaganden. Det finns de som gör det. Men inte ens Mattias Karlsson tror väl att Judisk antisionistisk allians stod utanför Hillelskolan för att skydda kristendomen eller ”de ariska folken” mot ”semiterna”. Inte heller för att de tycker illa om judar.
Nej, det kan inte vara antisemitism. Att använda ordet så är verkligen att vattna ur det.
