Tio år efter Parisavtalet har världen i praktiken sagt farväl till ny kolkraft. 164 länder har nu inga planer på nya kolkraftverk, och många har redan börjat stänga de gamla. I Latinamerika finns det inga nya projekt alls, på den afrikanska kontinenten bara ett fåtal. I Asien växer sol och vind snabbare än någonsin, och i Europa har kolen redan tappat sin roll. För första gången utvinner världen mer el från förnybara källor än från kol.
Att det sker just nu har flera orsaker. Förnybar energi har blivit billigare att bygga och hålla i drift än kol, särskilt i länder med snabbt växande elbehov. Investerare har börjat undvika kolkraft eftersom anläggningarna blir olönsamma långt innan de skrivs av. Politiska beslut och internationella institutioner har samtidigt förändrat spelreglerna: klimatfonder, utvecklingsbanker och exportkrediter riktar sig inte längre till nya kolprojekt. Lägg därtill att de flesta regeringar har insett att beroendet av importerade fossila bränslen är en än minskar.ekonomisk och säkerhetspolitisk sårbarhet. Allt detta samverkar. Det finns helt enkelt färre skäl kvar att fortsätta med kol.
När man följer den globala utvecklingen är det svårt att tala om en entydig riktning. Kolen är på väg bort, men oljan och gasen står kvar, och i flera regioner växer deras betydelse snarare
I skuggan av kolets fall växer andra industrier fram. Gruvor öppnas för litium och nickel, nya transportflöden etableras, och de sektorer som ska göra världen grönare kräver allt mer energi. Världen investerar mer i förnybart än någonsin tidigare, men samtidigt fortsätter de fossila bränslena att utgöra själva grunden för den globala energiekonomin. Det som ser ut som en omställning blir ofta ett tillägg – nya energikällor ovanpå de gamla.
Vi befinner oss i en märklig tid, där allting tycks förändras samtidigt som det mesta fortsätter som förut. Kapitalet har alltid haft en förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar, och i den meningen är den storskaliga gröna ekonomin en fortsättning på samma historia.
Jag tror ändå att det är viktigt att se det som faktiskt har hänt. Att kolet försvinner ur världens energiplaner är ett tecken på att det går att stänga dörrar som länge har stått vidöppna. Det ger ett visst hopp, men också ett ansvar. För frågan är inte längre bara vilken energi som ska driva samhället, utan hur mycket energi vi egentligen behöver. Om omställningen ska leda till något nytt måste den också handla om mindre energi, framför allt i de delar av världen, och de delar av befolkningen, där energianvändningen är löjligt hög.
När världens ledare samlas till nästa klimatmöte kommer talen handla om teknik, marknader och investeringar. Det är så vår tid talar om förändring. Men energi är inte bara en fråga om teknik, utan om makt. Den avgör vem som får tillgång till ljus, värme och transportmedel, och på vilka villkor. En verklig energiomställning kräver därför något mer än innovationer och kapitalflöden – den kräver att energin förstås som en gemensam resurs, förvaltad demokratiskt och fördelad efter behov snarare än efter vinst.
Avskaffa fossila bränslen.
Våra energisystem är fortfarande byggda för att försörja dem som redan har mest.
