Nyligen beslutade riksdagen att förbudet mot uranbrytning i Sverige ska avskaffas från och med den 1 januari 2026. Syre förklarar varför det här sker nu, vilka riskerna är och vad det kan få för konsekvenser.
Varför sker det nu?
Få har nog lyckats undgå att Tidölaget vill storsatsa på ny kärnkraft. För att driva ett kärnkraftverk behövs kärnbränsle, det vill säga uran. Med en orolig omvärld och höga priser på uran ser regeringen det förmodligen som en trygghet att vi har vår egen uran och slipper vara beroende av handel med andra länder.
Men det finns även andra saker som spelar in. Sverige är rikt på bergarten alunskiffer där det kan finnas uran. Enligt en uppskattning från 2019 finns det cirka 9 600 ton uran i Sverige vilket skulle placera oss på en 32:a plats över länderna med mest uran i världen (dock långt efter till exempel Australien som har över 2 miljoner ton uran). Priserna på världsmarknaden för uran är just nu väldigt höga vilket gör att flera internationella bolag är intresserade av att bryta uran i Sverige. Enligt SVT finns det också starka indikationer på att de här bolagen har bedrivit lobbying gentemot den svenska regeringen i syfte att häva förbudet.
Energiminister Ebba Busch har i intervjuer också pratat om att svensk uranbrytning är viktig för att Sverige ska kunna exportera kärnbränsle till exempelvis Ukraina. I Västerås ligger en kärnbränslefabrik som ägs av Westinghouse Electric Sweden och som tillverkar kärnbränsle av anrikat uran. Själva anrikningen, som går ut på att öka halten av uranisotopen uran-235, sker dock utanför Sveriges gränser.
Vilka risker finns?
Att bryta uran är förknippat med både miljö- och hälsorisker. När uran sönderfaller bildas det radioaktiva ämnet radon, långvarig exponering för radon kan i sin tur leda till lungcancer. När det gäller miljöriskerna handlar det dels om att urangruvor, precis som andra gruvor, riskerar att ta värdefull miljö och jordbruksmark i anspråk. Men det finns också en risk att uranet kan läcka ut i vattensystemen vilket i värsta fall kan leda till att det blir förgiftat och otjänligt. Det kan också leda till att fiskarna i vattnet får problem att fortplanta sig och i värsta fall dör. En annan följdeffekt kan bli att människor som äter fiskarna löper större risk att få cancer. Dessutom tar uranbrytning stora mängder vatten i anspråk vilket kan sänka grundvattennivåerna och orsaka vattenbrist.
Enligt miljöbalken måste företag som öppnar nya gruvor i Sverige redovisa hur avfallet ska saneras. Men erfarenheten av hur man sanerar på bästa sätt i alunskiffer är liten och flera miljöexperter tror att det kommer bli svårt att stoppa allt läckage.
Uranet fortsätter att vara farligt även sedan det omvandlats till kärnbränsle. Det innebär att det måste hanteras ytterst varsamt och att det efter användning måste slutförvaras i 100 000-tals år. Ännu har man inte kommit fram till en helt säker metod för slutförvaring. Användning av kärnbränslet i kärnkraftverk kommer också med risken för en olycka och att kärnkraftverket kan bli föremål för en terroristattack.
Var kan det bli aktuellt med uranbrytning?
Enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns det uranfyndigheter både i urberget i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten samt i alunskiffrar i Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke, Öland, samt i fjällkedjan. Några områden som har pekats ut som särskilt intressanta är kring berget Billingen, i närheten av Skövde, och i närheten av Oviken som ligger sydväst om Östersund.
Tidigare uranbrytning
Uran har faktiskt brutits i Sverige tidigare, dels i Kvarntorp i Närke 1953-1963 och dels i Ranstad på Billingen 1965-1970. Mest uppmärksammad är förmodligen brytningen i Ranstad, beläget på gränsen mellan Skövde och Falköping. Tanken var dels att vi skulle producera eget uran till kärnkraftverken, men det fanns också långtgående planer på att skapa en svensk atombomb. Under de fyra år som gruvan i Ranstad var aktiv så bröts 1,5 miljoner ton alunskiffer men det ska ha gett ytterst lite uran. På 70-talet ville LKAB återuppta brytningen i Ranstad men det ledde då till stora folkliga protester och till att kommunerna i området lade in i sitt veto vilket gjorde att brytningen aldrig kom igång. 2018 införde den dåvarande rödgröna regeringen ett förbud mot uranbrytning, det är det förbudet som nu har avskaffats.
Bättre att bryta i Sverige än utomlands?
Ett argument som ofta återkommer i debatten från de som vill att uranbrytning ska vara tillåtet i Sverige är att det är bättre att uran bryts i Sverige, som har en förhållandevis skarp miljölagstiftning, än i andra länder med svagare miljölagstiftning och sämre arbetsförhållanden. Romina Pourmokthari har exempelvis sagt att det är ”hyckleri” att vara emot uranbrytning i Sverige om vi samtidigt ska ha mer kärnkraft. Här finns definitivt en viktig poäng. Samtidigt kommer mycket av den uran som bryts i dag från Australien och Kanada, länder vars miljölagstiftning inte skiljer sig så mycket från den svenska. Roger Hamberg, statsgeolog på SGU, säger till Dagens Arena att det inte går att säga att en urangruva i Sverige per automatik skulle vara bättre än i något av dessa länder.
Bland de som motsätter sig uranbrytning finns det också många som menar att vi bör avveckla kärnkraften och att vi därför inte har något behov av uran.
Källor: Klotet i Sveriges radio, Naturskyddsföreningen, Dagens arena, SVT, SGU, Strålskyddsmyndigheten, Riksdagen.
