I onsdags möttes Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson för en debatt i Aktuellt i SVT. Det hade kunnat bli en diskussion om ideologi och om olika vägval, istället blev det en debatt där de två partiledarna, trots ett ganska högt och argt tonläge, var överens om ganska mycket.
Efter en ganska intetsägande diskussion om partiernas anonyma konton i sociala medier så fortsatte debatten med en diskussion om arbetslöshet där Magdalena Anderssons egentligen enda angrepp mot SD var att de bedriver en politik för höginkomsttagare. Jimmie Åkesson kontrade förutsägbart nog med att arbetslösheten beror på invandringen.
Här kunde Magdalena Andersson ha svarat att det inte är konstigt att det inledningsvis kan vara svårt att hitta ett jobb när man samtidigt ska lära sig språket och en ny kultur men att detta i sig inte är något skäl till att inte ta emot flyktingar. Hon kunde också ha pekat på SCB:s siffror från 2023 som visade att andelen av de ensamkommande som kom under 2015 och som har fått jobb faktiskt är högre än män i samma åldersgrupp som är födda i Sverige. Men istället svarade hon bara att Åkesson har rätt i att invandringen är ett skäl till att Sverige har hög arbetslöshet, även om hon också menade att vi behöver göra fler insatser för att hjälpa den här gruppen in på arbetsmarknaden. Sen skröt hon över att hon tog initiativ till aktivitetsplikten och sa att ”ingen i Sverige som kan arbeta ska sitta vid torget och få bidrag” (som om det var detta alla arbetslösa ägnade sig åt).
När debatten kom in på integration var Jimmie Åkesson tydlig med att han inte vill ha någon integration och upprepade som så många gånger förr att S vill ”införa tvångsblandning av svenska folket”. Om man med tvångsblandning menar att bygga områden med blandade upplåtelseformer kan han möjligen få ett halvt poäng, men inte ens S verkar vilja bygga hyreshus i villakvarter i någon större omfattning och de kommer såklart inte att tvångsförflytta människor – vilket det onekligen låter som när SD och M pratar om det. Men det blev också konstigt när Andersson angrep Åkesson för att han sagt att han vill riva miljonprogramsområden, när det är just sådan politik som S systerparti i Danmark ägnat sig åt, och som svenska S också verkar hämta mycket inspiration ifrån.
Under debatten om integrationen upprepade Andersson också att hon vill ha en stram migrationspolitik, hon skröt om att hon var en av de drivande bakom att Sverige ändrade kurs i migrationspolitiken 2015 och sa att det är viktigt att det ställs tydliga krav på alla som kommer till Sverige att de lär sig svenska och bidrar.
Att SD inte vill ha någon invandring och inte tror på mångkultur kommer nog inte som en överraskning för någon. Problemet är att S inte verkar göra det i någon högre utsträckning heller. Istället för att prata om ett solidariskt samhälle som hjälper människor i nöd och ger trygghet till de som inte kan få jobb så återkommer Magdalena Andersson ständigt till att vi ska ställa hårda krav och att vi måste ha en stram invandring. Det är en politik där SD hela tiden får hålla i taktpinnen och där S anpassar sig. Det är en ganska dyster utsikt inför valet nästa år.
Amanda Lind och Daniel Helldén skriver bra om vikten av kortare arbetstid i SvD.
Det politiska samtalsklimatet.
