Inom arbetarrörelsen var det ursprungligen självklart att arbetare i olika länder inte skulle föra krig mot varandra. Men socialdemokratin rättade in sig i det militaristiska ledet, och nu behöver rödgröna ta sitt ansvar för motståndet mot krigshets och hejdlös militär upprustning, skriver Annika Lillemets.
”Vägra döda!”, ”Ned med vapnen!”, ”Inte en man, inte ett öre åt militarismen!” Så lät det i arbetarrörelsens barndom när antimilitarismen och internationell solidaritet mellan arbetare var central. Det borgerliga samhällets krigsmakt sågs, högst befogat, som ett verktyg för arbetarklassens fiender, då militär regelmässigt sattes in mot strejkande och demonstrerande arbetare. Och varför skulle vanliga människor strida, lida och dö för ett ”fädernesland” som ändå inte tillgodosåg deras intressen?
Fredlig unionsupplösning
Men det var länge sedan. Samtliga partier i Sveriges riksdag, även de som kallar sig röda eller gröna, har nu ställt sig bakom en massiv militär upprustning som oundvikligen kommer att gå ut över välfärd och miljö. Hur gick detta till?
Även om den unga arbetarrörelsen var motståndare till krig och nationalism fanns ingen enighet om hur den skulle ställa sig till nationen och dess försvar. Vissa ville se folkbeväpning, andra total vapenvägran. De svenska socialdemokraternas nybildade ungdomsförbund (SSU) gjorde en avgörande insats för en fredlig upplösning av unionen mellan Sverige och Norge 1905.
I den vitt spridda pamfletten Ned med vapnen förespråkade förbundet masstrejker och vapenvägran över hela landet för att avstyra det krig som var nära att bryta ut. Talande är meningen om vapnen, som ”om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen”.
I samma anda och tid kämpade den internationella arbetarrörelsen för att förhindra ett storkrig genom diplomati, generalstrejker och samarbete mellan framför allt tyskar och fransmän. Den franske socialistledaren Jean Jaurès, en ledande antimilitarist som tidigt insåg faran med spänningen mellan de europeiska länderna och den militära kapprustningen, var drivande men mördades strax innan kriget bröt ut 1914 av en nationalist.
Ett befäst fattighus
Jaurès död innebar ett dråpslag mot tanken att arbetarna inte har något fosterland och inte ska skjuta på varandra i överhetens krig. Samtliga riksdagsledamöter i det tyska socialdemokratiska partiet SPD röstade för att bevilja krigskrediter efter krigsutbrottet 1914. ”Borgfred”, det vill säga att samtliga riksdagspartier enades om att lägga inrikespolitiken åt sidan inför ett yttre hot, ingicks, så även i Sverige. Eftergiftspolitiken kring försvar och upprustning bidrog till partisprängningar i båda länderna.
I sin kampskrift mot militarismen, Det befästa fattighuset, sammanfattar Zäta Höglund, Fredrik Ström och Hannes Sköld den socialdemokratiska vänsterns position strax före första världskrigets utbrott. Mycket är naturligtvis annorlunda nu jämfört med 1913, men författarnas grundfrågor är lika aktuella. De menar att ”den nutida militarismen är … innerst inne inget annat än ett kapitalistiskt affärs- och maktintresse” och visar med utförlig statistik hur Sverige riskerar att bli ett befäst fattighus när militär upprustning prioriteras framför utbildning och annan samhällsservice för de breda massorna
Insyltad socialdemokrati
Den tyske historikern Sebastian Haffner resonerar i sin bok Den tyska revolutionen kring vad som låg bakom SPD:s vägval före och efter kriget. De tyska socialdemokraterna var hårt förtryckta, partiet var till och med förbjudet under tolv år. På ett mänskligt plan är det därför förståeligt, menar Haffner, att dess ledare inte kunde stå emot att få komma in i värmen när de blev inbjudna, att få sitta i regering, bli du och bror med den preussiska krigaradeln. Men priset blev högt. Den folkliga tyska socialdemokratiska revolutionen 1918–1919, vars mål var fred och bröd, inte proletariatets diktatur, slogs ner av en SPD-regering med som släppte lös våldsamma högerextrema frikårer. Den sköra demokratin kollapsade och nazisterna tog över. Haffner skräder inte orden om detta, enligt honom, exempellösa svek av ett socialdemokratiskt parti mot sina egna.
Det är svårt att inte dra paralleller med vårt land både förr och nu. Sverige utmärks sedan kalla kriget av en djupt förankrad försvarsvänlighet och en stark krigsindustri. Idéer om nedrustning och pacifism har inte erkänts som seriösa eller giltiga.
Det vore uppfriskande om ledande socialdemokrater offentligt problematiserade kopplingen mellan kapitalismen och militarismen som lyftes i Det befästa fattighuset. Men troligt är det inte. Partiet är djupt insyltat i det militärindustriella komplexet. Det räcker att nämna Oscar Stenström som efter en lång politisk karriär, senast som förhandlare för att få Sverige in i Nato, fått tjänstledigt från UD för att bli rådgivare åt vapenmagnaten Wallenberg, den senaste i en lång rad av högt uppsatta socialdemokrater som snurrar mellan politiken och krigsindustrin och dess lobbyister. Med respekt för att historien är komplex, är Haffners anklagelse befogad även mot svenska röda och gröna partiledningar. Miljöpartiet, som inledningsvis stod för ett alternativ till militarismen, har kapat de pacifistiska rötterna. Detsamma gäller Vänsterpartiet, som bildades utifrån fredsfrågan, vars ledning nu har blivit krigshökar.
Rödgrönas ansvar
Hermann Göring ska ha sagt att vanligt folk inte vill ha krig, oavsett var de bor, men att det är enkelt för de styrande även i en demokratisk stat att få befolkningen med sig. Det är bara att säga till dem att de är under attack och fördöma pacifisterna för bristande patriotism och påstå att de utsätter sitt land för fara.
Precis där har vi hamnat. Så nu gäller det att orka stå emot. Visst är det påfrestande att angripas av röst- och resursstarka motståndare och hånas i borgerlig media. Och visst lockar välbetalda lobbyistjobb den politiker som tycker ”rätt”.
Men när freden, välfärden och klimatet står på spel duger det inte att rätta sig i ledet. Nu måste röda och gröna krafter ta sitt ansvar. För vem ska annars bekämpa regeringar, regimer och krigsindustri som hetsar till krig, istället för bröder och systrar i andra länder? Samordna internationella masstrejker för freden och vapenvägran? Kräva satsningar på välfärd och miljö istället för hejdlös militär upprustning? Kämpa för att Sverige tar upp arbetet med internationell nedrustning och avspänning igen? Utopiskt? SSU:s insats 1905 visar att kamp för freden kan bli framgångsrik. Det som verkligen är orealistiskt är att låta sig luras av dem som säger att mer vapen är enda vägen till fred.
Internationalens femte vers
Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Text: Eugène Pottier
Översättning: Elon Lindström och Sten Sjöberg
