Den värld Tidöregeringen vill bygga är barnfientlig. Det har varit tydligt sedan Tidöavtalet skrevs, med sitt starka fokus på straff och tvång, och det tydliggörs i varje rapport om barns rättigheter som släpps. Nyligen kom årsrapporter från både Barnombudsmannen och Bris – och båda konstaterar i stora drag samma sak: vuxenvärlden sviker barn och unga på alla plan.
Båda rapporterna konstaterar också att det förebyggande arbetet är oerhört viktigt för att kunna förhindra att ett barn hamnar djupare i sin problematik, oavsett vad det gäller. Samtalen till Bris ökar, i synnerhet de som handlar om ätstörningar och gängkriminalitet. Och Bris konstaterar att det i båda de fallen är oerhört viktigt med ett välfungerande förebyggande arbete, för att fånga upp barn som mår dåligt tidigt.
Tyvärr blir det förebyggande arbetet lidande när resurserna som hade behövts för exempelvis ökad vuxennärvaro i skolan istället går till att bygga fler platser för att låsa in barn. Det är oerhört oroväckande att Tidöregeringens plan är att skärpa straff, sänka straffmyndighetsåldern och öka användningen av olika tvångsmedel mot barn, trots att det inte finns några belägg för att hårdare straff faktiskt fungerar för att minska kriminalitet. Tvärtom finns forskningsbelägg för att hårdare straff istället riskerar att få motsatt effekt, i synnerhet för just barn och unga.
Om vi väljer att fokusera på tvång och straff i relation till de unga som är mest sårbara – alltså de som redan har problem med psykisk ohälsa, upplever våld i hemmet eller utsätts för andra riskfaktorer – måste vi fråga oss vad det kommer få för konsekvenser. Barnkonventionen är lag i Sverige, och barns rättigheter riskerar att kränkas av regeringens ensidiga fokus på hårdare straff. Våra barn och unga ska leva i och bygga det här samhället med oss och efter oss. Vill vi inte ge dem goda förutsättningar att göra det?
Regeringens politik ger uttryck för motsatsen. Den säger att har du en gång hamnat fel, oavsett om det var frivilligt eller inte, så är du stämplad för livet. Ett kriminellt barn är en person som ska ”bort från gatan”, inte bli lyssnat på, inte få vård utifrån sina behov, inte få möjlighet att följa sina drömmar. Ett kriminellt barn ska traumatiseras med tvång och straff, eftersom regeringen tycker att det ser effektivt och handlingskraftigt ut från deras sida. Barn och ungas mänsklighet sätts åt sidan för regeringens maktgiriga symbolpolitik.
Vår regering borde läsa rapporterna från Barnombudsmannen och Bris lite noggrannare, för det är ju de som faktiskt pratar direkt med barn och unga. Vår regering borde bygga sin kriminalpolitik – för att inte säga all sin politik – utifrån ett barnperspektiv, för det finns inget viktigare än att bygga en fungerande värld för dem som ska ärva den, och att skydda deras rättigheter.
Vuxenvärlden behöver finnas där – i alla led. Det behöver finnas fritidsledare, lärare, socionomer och andra trygga vuxna som kan möta barn där de är, som kan fånga upp ohälsa och destruktivitet innan det gått så långt att det handlar om liv och död. Och de gånger det hunnit gå så långt behöver vi ha fungerande vård med fokus på barns rättigheter och barnets individuella behov. Resurserna som nu i allt större utsträckning läggs på tvång, straff och inlåsning behöver istället gå till alla de insatser som ser barnet framför problemet. Det är så vi kan bygga en stabil och robust framtid för våra barn och unga.
En majoritet av svenskarna vill fortfarande inte ha kärnvapen på svensk mark.
Kärnvapnens existens.
