Hon sitter på tåget och retar sig på andra. Tjejen som äter medhavd frukost och tuggar med öppen mun. Kvinnan som ogenerat gör manikyr. Tonårsgrabbarna som pratar på som om de satt hemma i soffan.
Utanför far landskapet förbi, hyggen och gärden höljda i vita dimslöjor. Blanka vatten som utan att blinka stirrar mot himlen. Det är höst i konungariket Sverige och har äntligen blivit kyligt, åtminstone på nätterna.
Hon pluggar in hörlurarna och tänker på hösten och kylan som en bild för läget i landet. Till tonerna av Arvo Pärts smärtsamt vackra musik väcks ett vemod tungt som en sten. En omöjlig längtan tillbaka till ett Sverige som ville ta sin del av ansvaret för situationen i världen. Stödet var säkert villkorat i många fall, och kom kanske inte alltid fram till dem som behövde det mest, men att Sverige stod på de fattigas och förtrycktas sida var det nog få som tvivlade på. I alla fall inte hon.
Tidens melodi är i stället att ta från de fattiga och ge till de rika. Att sparka ut folk som vill stanna, att slå dem som är mindre. Det är förödande inte bara för dem som drabbas utan för hela samhället.
Hon läser dagligen hjärtskärande vittnesmål om personer som flytt från krig förtryck och ryckt upp sig själva med rötterna. Personer som klarat att rota om sig och göra Sverige till sitt nya hemland. Personer med föredömligt god vandel, som har följt alla lagar och regler men som nu får iskalla utvisningsbeslut – ibland till länder de aldrig varit i och där våld och förtryck fortfarande råder. Ofta handlar det dessutom om personer som Sverige behöver för att klara den demografiska utmaning vi står inför när allt färre är i arbetsför ålder.
På folkhögskolan dit hon är på väg märks det också att tumskruvarna dras åt. Deltagare som är på god väg att hitta möjligheter att överträffa sina egna och omgivningens förväntningar tvingas sluta när socialtjänsten inte längre fyller upp aktivitetsersättningen till en rimlig nivå för att kunna fortsätta försörja en familj.
I stället för en utbildning som skulle kunna ge ett välbetalt jobb på sikt blir det en kort kurs i lokalvård. En potentiell läkare, ingenjör eller advokat blir i stället städare. Det är ett hedervärt yrke men ändå slösaktigt att omintetgöra möjligheterna för intellektuellt kapabla och högt motiverade personer att bidra till andra delar av samhällsbygget. Besvikelsen är förstås stor hos drabbade deltagare men också hos lärarna som fått vara med och blåsa på glöden när ambitionsnivån och studiemotivationen ökat. En glöd som i många fall slocknar med alla dessa aviga beslut.
Hon ser sig om i vagnen och funderar på vilka de andra är och vad de tänker på. Kanske sitter de också och eldar upp sig över hur den förda politiken skadar både människor och samhälle. Kanske tänker också de tillbaka på när svenska värderingar åtminstone i teorin stavades solidaritet, rättvisa och jämlikhet.
Eller kanske sitter de och drar upp linjer för det kommande, ännu mycket bättre samhället? Ett jämlikt, fossilfritt och fredligt samhälle som ryms inom de planetära gränserna. Det vore ju fantastiskt och en glöd värd att blåsa på! Hon ler lite på försök och tänker att hon måste sluta reta sig på dem. Sluta reta sig på småsaker och i stället vända blicken framåt och bortom. Ditåt som spåren leder. Genom dimma, mörker och kyla. Dit vi borde vara på väg. Till Folkhemmet 2.0.
P.S.: Varsågod Magda. Du och dina kompisar får gärna använda formuleringen om ni lovar att fylla den med fred, frihet, solidaritet och rättvisa.
Folkhemmet 2.0
Tidö 2.0
