Freden i Europa bygger i mångt och mycket på ett energisamarbete och under 1970-talet var exporten av sovjetisk gas till Västeuropa ett diplomatiskt drag. Femtio år senare kan samarbeten fortfarande öppna dörrar för fred, när internationella relationer knyts runt förnybara energislag.
Hur naturresurser ska nyttjas och av vem är en vanlig källa till konflikt mellan stater. Men en gemensam organisering kring energiproduktion kan också verka fredsbyggande. Enligt Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH i Stockholm, är energisamarbeten lockande för många politiker, då det just kan stärka diplomatiska relationer och förhindra konflikter. Sedan finns det olika uppfattningar om vad som är att betrakta som framgångsrika samarbeten, tillägger han.
– Europas samarbete med Sovjetunionen uppfattades till exempel av många länge som framgångsrikt och bra, men i dag har man av naturliga skäl börjat omtolka det i skuggan av Ukrainakriget, eftersom det en gång fruktbara energisamarbetet förvandlades till ett föremål för sanktioner och hot från båda sidor.
Att energisamarbeten skulle kunna förbättra politiska relationer är en populär tankegång som går tillbaka till 1700-talet och filosofen Immanuel Kant, som tänkte att handel skulle kunna bidra till världsfreden. I essän Om den eviga freden drev Kant tesen att handel och krig är oförenliga. När länder binds samman genom ekonomiskt utbyte blir konflikter kostsamma, vilket skapar incitament för att bevara fred.
– Det mest välkända exemplet på energisamarbete är EU, som startade som kol- och stålgemenskapen 1951. Det kan man säga har fungerat i den mening att vi inte har haft fler krig. Det kan vara lätt att glömma bort, och har varit självklart under en lång tid, men historiskt har det inte rått fred i Europa, konstaterar Per Högselius.
Skulle hindra upprustning
Fröet till Europeiska unionen och ett närmare samarbete såddes efter andra världskrigets slut. Fördraget för Europeiska kol- och stålgemenskapen samordnade kol- och stålproduktionen mellan sex länder: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Syftet var både att hindra militär upprustning genom gemensam kontroll av kol och stål, och att främja återuppbyggnaden efter kriget genom en europeisk marknad.
Ett par decennier senare, under kalla kriget, samarbetade Sovjetunionen och Västeuropa om gas. Inom loppet av några år kring 1970 skrevs de första gasavtalen mellan dåvarande Sovjet och Västtyskland, Österrike och Italien, ett beroende som i dag har blivit kraftigt kritiserat efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.
– Samarbetet mellan Västeuropa och Sovjetunionen under kalla kriget har faktiskt varit ett exempel på ett harmoniskt energisamarbete. Då valde man medvetet att importera rysk gas för att skapa relationer och bidra till avspänning i kalla kriget. Och det kan på flera sätt sägas ha varit lyckat i många år, säger Per Högselius.
Samarbete om vattenkraft
Bortom Europa utgör Mekongfloden ett intressant fall.
– Mekongfloden är ett exempel där flera länder samarbetar kring vattenkraften och för att bäst optimera energin krävs samarbete. Länderna har också på grund sina geografiska lägen olika förutsättningar, några är uppströms och andra nedströms, vilket innebär en påverkan och risk för konflikter. Det innebär också ofta extra utmaningar om parterna är väldigt olika i storlek, säger Per Högselius.
Mekong är en av Asiens största floder och rinner genom Kina, Laos, Myanmar, Thailand, Vietnam och Kambodja. En omskriven konflikt handlar om att Kina har byggt ett stort antal dammar för vattenkraft, vilket påverkar såväl vattnet som omgivande områden.
Peking har även valt att inte bli fullvärdig medlem i Mekong river commission, MRC, den primära regionala institution som hanterar användandet av Mekongflodens vatten, uppger Utrikespolitiska institutet. Enligt Kina är anledningen att styret föredrar att ha bilaterala relationer, men det kan också hänga samman med att MRC skulle kunna kräva en transparent dialog om planerade vattenprojekt.
Ett annat exempel är Power Africa, ett amerikanskt initiativ som lanserades 2013 för att öka tillgången till elektricitet genom partnerskap mellan offentlig och privat sektor.
Elsamarbeten på flera håll
Per Högselius lyfter också flera samarbeten rörande elnät i Europa, Centralamerika och Afrika.
– Ett intressant exempel är Centralamerika, där man efter europeisk modell byggt ett sammanhängande elledningsnät från Panama och upp till Nicaragua. Men det råder delade meningar om hur väl i samklang samarbetet är, säger han.
Han syftar på Siepac (Sistema de interconexión eléctrica de los países de América Central), som sträcker sig över 180 mil och kopplar samman länderna med Guatemala, Honduras, El Salvador och Costa Rica.
Det som har kallats en ”grön energikorridor” lanserades 2015 med målet att länderna skulle kunna dela med sig av överskott som alstras av sol-, vind- och geotermisk energi. Initiativet kom till för att avveckla fossila kraftverk till förmån för förnybar energiproduktion.
Vad gör att vissa samarbeten fungerar?
– Jag tror inte att någon har undersökt det på djupet, så det är svårt att säga. Å ena sidan är föreställningen om energi för fred och avspänning en europeisk idé, å andra sidan har andra regioner inte haft samma förutsättningar som i Europa. Generellt kan sägas att för att länder ska kunna samarbeta behövs en inrikespolitisk stabilitet, säger Per Högselius.
Alla energislag lämpliga
1900-talets europeiska energisamarbeten handlade om fossila tillgångar som kol och gas, bränslen som i dag behöver fasas ut om den globala uppvärmningen inte ska skena helt utom kontroll. Per Högselius skulle inte säga att han ser några mönster vad gäller vilka energislag som lämpar sig bättre eller sämre för internationella samarbeten.
– Situationen är ofta att två eller flera länder försöker hitta ett sätt att förbättra sina relationer, och blicken faller då på någonting viktigt och konkret som de kan fokusera samarbetet på, och då är det ofta just energi i olika former som har hamnat i fokus. Varje energislag har sin speciella typ av möjlighet och risk. Fossila bränslen, ja, då är det handel med energiråvaror och detta kännetecknas av en asymmetri: ett land har bränslet, ett annat saknar det och vill ha det. När det gäller elektricitet handlar det snarare om att samarbeta för att skapa stabilitet och balans i nätet, snarare än handel med el. Där ligger risken snarare i att elavbrott i ett land kan få konsekvenser i andra länder.
