Den senaste tiden har New Yorks borgmästarval varit på allas läppar. Anledningen? Demokraternas stjärnskott Zohran Mamdani.
Hans budskap är enkelt: människor ska inte bara överleva – utan kunna leva i New York. Frysta hyror, sänkta matpriser, gratis kollektivtrafik. Klassisk vänsterpolitik, men med en energi som fått sprängkraft långt utanför USA:s gränser. Mycket tack vare en kampanj som med precision förenar politisk glöd, folklig förankring och digital fingertoppskänsla.
Det är en pigg och hoppfull vänsterrörelse som vuxit fram i dess spår. Mamdanis vallöften är en sak, men symboliken i att New York väljer en demokratisk socialist och muslim med rötter i Uganda – det är vad som resonerar.
I kontrast till den plågsamma, högerextrema MAGA-politiken representerar han något nytt: en politik som talar till människors framtidstro snarare än deras rädsla. Nyligen slog världsledande forskare fast att USA inte längre kan klassas som en demokrati. Mot den bakgrunden blir optimismen i Mamdanis kampanj bokstavligen livsviktig.
Jag ringer en av mina närmaste vänner som flyttade till New York för några år sedan. Han som aldrig brytt sig nämnvärt om politik är för första gången exalterad. När vi talas vid har han just kommit hem efter att i timmar ha dörrknackat med andra från nätverket Jews for Zohran.
”Det här är historiskt”, säger han. Och kanske har han rätt, kanske inte – men man ska inte underskatta behovet av den känslan.
Det finns mycket som sagts, och kan sägas, om det här valet. Men något som fastnat hos mig är de fundamentalt olika sätt Mamdani och Andrew Cuomo använder sociala medier. Skillnaden säger mycket om den generationsutmaning som politiker – även i Sverige – står inför.
Cuomo tycks se sociala medier som ett nödvändigt ont. Han vill egentligen inte vara där, känns det som. Hans videor är långa, och i ärlighetens namn tråkiga. Ett exempel var när han i elfte timmen försökte sig på internethumor och publicerade en två minuter lång AI-video där Mamdani gestaltas som ett spöke som går runt på trick or treat och skrämmer New York-bor med sina reformplaner. Det enda publiken för den typen av innehåll är en redan övertygad boomer.
Att Mamdanis strategi lyckats handlar om något helt annat: en genuin förståelse för internethumor, tempo och berättarteknik. Det har varit en fröjd att följa diskussionerna – en sorts digital walkover där Mamdani inte bara behållit initiativet, men även fokus. Hans kampanj lär studeras för att förstå vad som fungerar i en ny digital politisk kultur – Cuomos för att förstå vad som inte gör det.
Kommunprotesterna som ger tillbaka hoppet om ett medmänskligt Sverige.
Underrapporteringen gällande masslakten i Sudan.
