Så byggs en långvarig fred

Föreställ dig fred. Det har konstnären Yoko Ono uppmanat människor till under flera decennier. Men hur lätt är det att tro på fred när världen ser ut som den gör? När kriget rasar i Ukraina, den nya presidenten i USA hotar länder och Israels vedergällning aldrig tycks ha ett slut.

Det är inte lätt anser, Johanna Mannergren, professor i statsvetenskap och internationella relationer som forskar om fredsprocesser. Särskilt när vissa konflikter pågått under generationer och där civilbefolkningen drabbas otroligt hårt, som i Gaza. 

– Sådant våld sprider sina tentakler så otroligt långt in i framtiden. Därför är det väldigt svårt att prata om att nu ska det bli försoning. 

Samtidigt anser hon att det gäller att påminna sig om att det finns människor i regionen som fortfarande strävar efter fred. 

– Israeliska och palestinska fredsaktivister fortsätter tala om fred, de fortsätter tala om möjligheten till samexistens och vägrar låta den lågan slockna.

– Jag tror att det är avgörande för att få en djup och rättvis fred, en hållbar fred. Fred kan inte byggas uppifrån. Själva essensen av fred är att människor är delaktiga och att människor arbetar för fred. Och det arbetet pågår ofta redan under kriget. Det är otroligt viktigt att ta vara på de erfarenheterna och bygga på det. 

Något annat som kan vara bra att påminna sig om är att tiden har sin gång, anser Johanna Mannergren.

– Även i de absolut svåraste konflikterna kan vi se att förändring sker. De allra flesta människor vill ha fred. Och har vi ledare som kan tala om fred, som kan ge oss en bild av fred, som kan förmedla det som ett möjligt alternativ, så är förändring möjlig. Rent empiriskt vet vi det. 

Hon tar upp Tyskland och Frankrike som exempel. Under andra världskriget var det nog få som kunde föreställa sig att de två fiendeländerna bara några decennier senare skulle samarbeta inom en union. I dag känns det å andra sidan omöjligt att det skulle kunna bli krig mellan Tyskland och Frankrike igen. 

Också i Syrien såg läget länge hopplöst ut. Även om det är för tidigt att säga hur freden utvecklar sig där, visar diktatorn Assads fall ändå att förändring är möjlig. 

– Jag tror mycket på att människor vill ha fred, säger Johanna Mannergren.

Mycket dokumentation

Något annat som är positivt i denna annars mörka tid är all dokumentation. I och med den utbredda användningen av smarta telefoner kan krigsbrott kartläggas lättare i både film och foto. 

I Ukraina genomförs redan under pågående krig rättegångar mot krigsförbrytare i ukrainska domstolar. Och krigsbrott dokumenteras även i Gaza och Syrien av både enskilda individer och organisationer. 

– Mycket bevis samlas in och bygger en kunskapsbas om vad som faktiskt hände. Och det är väldigt positivt. Då finns ett frö till upprättelse för de drabbade, säger Johanna Mannergren.

Tre framgångsfaktorer

För just sanningen är viktig för att ett samhälle ska kunna läka efter krig. Av det skälet är det numera vanligt med så kallade sannings- och försoningskommissioner. Det är omfattande kartläggningar som innehåller många vittnesmål om vad människor varit med om under kriget.

Två andra viktiga framgångsfaktorer är att krigsförbrytarna ställs till svars i domstol och att offren får kompensation. 

– De här tre aspekterna är viktiga för offren, och är viktiga steg på vägen till en hållbar och djup fred. En rättvis fred, säger Johanna Mannergren. 

Under senare år har dessa framgångsfaktorer fått allt större betydelse eftersom krigen i dag ofta pågår inom stater med en civilbefolkning som drabbas hårt. Människor som återvänder efter att stridigheterna har upphört har oftast inget annat val än att börja bygga upp sina liv sida vid sida med sina forna fiender. Det har hänt i länder som Rwanda, Liberia, Spanien, Colombia, Bosnien-Hercegovina och nu Syrien.

Genom dessa tre faktorer ökar möjligheten att skapa ett samhälle som bygger på tillit, samexistens och en tilltro till en gemensam framtid, anser Johanna Mannergren.

Så går det till 

I sannings- och försoningskommissionerna är syftet att många skilda berättelser samlas in, inte bara sådant som kan vara användbart i en rättegång.

– Det finns mycket annat än våld som också kan vara så otroligt smärtsamt. Det kan handla om förluster, det kan handla om materiella förluster, det kan handla om svek, det kan handla om att man blev tvingade att fly, även om det är tillfälligt. 

Att samla in många skilda berättelser från hela samhället är viktigt för att skapa en gemensam syn på vad som har hänt i en konflikt. I exempelvis Sydafrika var det detta som fick många vita att inse vidden av apartheidsystemet.

– Alla de här berättelserna är som en komplex väv av olika narrativ. Det skapar en djupare förståelse.

En del av vittnesmålen i sannings- och försoningskommissionerna kan också användas senare i domstolarna. De kan leda till att man hittar massgravar och andra bevis för krigsförbrytelser. Samtidigt kan inte alla våldsverkare i ett krig dömas i domstolarna, men genom en sannings- och försoningskommission kan ändå offren få ett erkännande av vad de har varit med om. 

Domstolarna har viktig funktion

I sannings- och försoningskommissionerna är det fokus på offren. I domstolarna däremot ligger fokuset på förövarna. Rättegångarna är dels till för att få bort dem som begått brotten från samhället, dels för att upprätta en ny moralisk ordning. 

– Ett samhälle i fred accepterar inte den här typen av brott. Och därför så måste de straffas, säger Johanna Mannergren, som berättar att intervjustudier visar att detta är viktigt för offren. 

Domstolarna kan ha en särskilt viktig funktion i etnonationalistiska konflikter där ofta hela befolkningsgrupper pekas ut som ett hot, eftersom betoningen på att döma individuella förbrytare hjälper till att bryta sönder ett kollektivt skuldbeläggande.

Insamlingen av fakta till rättegångarna kan också leda till att nya berättelser förs in i sannings- och försoningskommissionerna. De båda processerna går lite in i varandra. 

– Genom individuella människors stora mod, vill jag verkligen betona, som går och vittnar och berättar, så byggs det en kunskapsbas i samhället. Man är beredd att utsätta sig själv igen för stora psykiska påfrestningar och kanske ofta till och med fysisk fara för att vittna mot förövare.

Förutom vanliga domstolar har vissa länder även använt sig av traditionella ritualer för att skapa försoning. Före detta barnsoldater från en extremt våldsam rebellrörelse i Uganda kunde exempelvis förlåtas och accepteras i samhället efter att deras egen by genomfört en så kallad ”trampa på ett ägg”-ritual.

Under Rwandas folkmord var förövarna så många att det hade tagit hundratals år att ställa alla till svars i de vanliga domstolarna. Därför infördes traditionella gacaca-domstolar lokalt inför hela byn. Samtidigt har de kritiserats på senare år, vilket vi ska återkomma till.

Kompensation till offren

Ytterligare en framgångsfaktor är att offren kompenseras för vad de utsatts för. Det sker delvis genom erkännandet som sker när deras berättelser lyfts i en sannings- och försoningskommission. Men det finns också andra sätt att symboliskt kompensera offren. Exempelvis genom att inrätta en minnesdag, bygga monument, museer eller att döpa gator efter någon hjälte. 

– Den typen av handlingar, formella ursäkter och så vidare, det har viktigt symboliskt värde. Men de kan ju naturligtvis också vara tomma, om det inte följs upp av annat. 

Exempelvis innebär den fortsatta ekonomiska ojämlikheten i Sydafrika att freden inte blivit särskilt djup, trots arbetet med försoning, utan våld är fortfarande utbrett där. Men att offren kompenseras materiellt är dock ganska ovanligt, bortsett från ersättningar till veteraner, enligt Johanna Mannergren. 

– Om en sanningskommission och alla de här processerna ska vara lyckade, så handlar det inte bara om att återskapa status quo utan ofta finns det en väldigt stor möjlighet att även förändra de strukturer och det förtryck som fanns även innan kriget. Man kan se det som en chans att faktiskt bygga ett mer inkluderande samhälle.

Omvälvande reformer

Men en djup fred kan byggas även utan de tre framgångsfaktorerna genom exempelvis stora strukturella och materiella förändringar i samhället. På många håll är det dock svårt att få till så omvälvande reformer. Då är de tre framgångsfaktorerna användbara.  

– Det här är ju baserat på vad man har lärt sig och vad som är möjligt. Det  är mer inriktat på att specifikt hantera såren efter själva våldet, kriget, konflikten. Det är inte så att man har den perfekta freden eller det perfekta samhället genom att adressera det här. 

Inte oproblematiskt med sanningsprocesser

Vissa sannings- och försoningsprocesser har dock stött på kritik. Exempelvis ledde bytribunalerna i Rwanda till att kvinnor som vittnade där utsattes för hot och trakasserier av förövarna, och därför blev ännu mer traumatiserade. Sanningsprocesser kan också riskera att försämra relationerna mellan före detta fiender i fall processerna inte leder någon vart, visar professor Karen Brounéus forskning från Salomonöarna. 

De negativa erfarenheterna leder dock ofta till att framtida sannings-och försoningskommissioner utformas på ett bättre sätt, anser Johanna Mannergren. I till exempel Honduras skapade man säkra rum för kvinnor att vittna anonymt och i trygghet, utan publik.

I Colombia såg man till att inkludera kvinnor både vid fredsförhandlingarna och i sannings- och försoningskommissionen, vilket forskning visar leder till långvarig fred. Även många andra röster från civilsamhället fick göra sina röster hörda. Där har fokus också varit på att omfördela resurser, bland annat är före detta Farc-gerillasoldater lovade ett sorts bidrag som i Colombia kallas för basinkomst, till dess att de lyckats få till en egen försörjning.

Överlag lyfts Colombia ofta fram som en lyckad fredsprocess, även om det behövs mer tid innan det går att avgöra om freden blir långvarig där, anser Johanna Mannergren.

Det är annars svårt att peka ut något särskilt land där alla de tre framgångsfaktorerna använts och lett till en långvarig fred, anser hon. I stället har olika delar använts.

– Jag skulle säga att i nästan alla konflikter nu så använder man sig av alla, eller något, eller ett par av de här redskapen.

Historiskt ögonblick i Liberia

Hon poängterar att även om freden kanske inte alltid är djup så är det viktigaste att kriget inte börjar igen.

– Den konflikt som inte återuppstår är ju det bästa tecknet på att processen har lyckats.

I exempelvis Bosnien-Hercegovina har man aldrig haft någon freds- eller sanningskommission, däremot har en del av krigsförbrytarna dömts i domstol. I Liberia å andra sidan har en sannings-och försoningskommission hållits, men ingen krigstribunal. Kommissionens förslag om att inrätta en sådan och en domstol för ekonomiska brott stoppades under 15 års tid. Men förra året vände det. Parlamentet beslutade då att inrätta dessa två institutioner. 

– Det var ett historiskt ögonblick, säger Juliana Huus, projektledare för Liberia på myndigheten Folke Bernadotteakademin (FBA).

Hon tillägger att det dock finns flera utmaningar innan detta blir verklighet, bland annat finansieringen. Än har grundorsakerna till kriget inte heller åtgärdats tillräckligt, men på plats finns i alla fall grundläggande strukturer och institutioner som främjar rättvisa, jämlikhet och ett hållbart samhälle.

– Utvecklingen går i en positiv riktning, säger Juliana Huus. 

Försoning en process 

Samtidigt bör djup fred inte förstås som ett slutmål utan som en process, anser Johanna Mannergren. För konflikter är oundvikliga i samhället och kan också vara utvecklande – så länge de inte leder till nya krigsutbrott. 

 – Verktygen som man försöker använda sig av, även om de inte är perfekta, även om man inte får det här konkreta resultatet så är det väldigt viktigt att inte slå sig till ro utan att fortsätta att bearbeta det förflutna.

– Våld får väldigt långa konsekvenser, som sträcker sig över generationer. Det är ingenting som bara fixas med en intervention och sedan går vi vidare. Utan man måste leva med detta som människa, som individ, som samhälle, som stat. Och då måste man hålla på med detta och prova nytt. Det dyker upp olika saker, eftersom tiderna förändras.