Är viltvården verkligen till för att jägarna ska slippa konkurrens om älgarna? Så kan det låta, till exempel i en länsstyrelses beslut, trots att tanken med viltvård är att hjälpa djuren att överleva, skriver Maria Ljung.
DEBATT. Svenska Jägareförbundet är Sveriges största jaktförbund, det bildades 1830 med syftet att rädda viltstammarna samt att främja en långsiktigt hållbar jakt. De har även ett allmänt uppdrag från regeringen att leda den praktiska jakten och viltvården i vårt land. Jakt är att söka efter vilt att fånga eller oftast döda. Viltvård är enkelt beskrivet åtgärder som hjälper djur att överleva. Ganska motstridiga uppgifter, kan man tycka.
Den 2 januari inleddes licensjakten på varg i Sverige 2025. Länsstyrelserna i mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdena i Sverige har beslutat att 30 stycken fridlysta och nära utrotningshotade vargar får skjutas. Sex familjer. Dom motiverar sina jaktbeslut med att vargreviren behöver glesas ut, älgförvaltningen underlättas och att jakt krävs för att öka acceptansen för varg.
Mikael Samuelsson, ordförande i Svenska Jägareförbundets rovdjursråd, har nyligen sagt: ”För Jägareförbundet är det viktigt att Sverige håller en så liten vargstam som möjligt.”
På Svenska Jägareförbundets hemsida kan man också läsa att ”vargjakt handlar om att förvalta vargstammen. Tanken med jakt är framför allt att reglera vargpopulationernas storlek, men också att tillvarata pälsen”.
Jägareförbundet har enligt sin hemsida som utgångspunkt att antalet rovdjur aldrig får bli så stort att det inte finns utrymme för meningsfull jakt på övrigt vilt. Så där går jägarnas egenintresse i att själva jaga före uppdraget i att tillgodose rovdjurens fortlevnad.
Jägarna vill inte ha konkurrens om älgen som bytesdjur, och detta tillmötesgår länsstyrelserna genom sina beslut om licensjakt, som bland annat i Örebro motiveras så här: ”I de områden där varg förekommer kan det vara svårt att balansera det jaktliga uttaget av älg mot vargens predation. Genom att minska tätheten av revir i området minskar predationstrycket på älg inom älgförvaltningsområdet.”
Låt oss därför titta på lite siffror kring älgars dödsorsaker. Under älgjakten skjuts ungefär 60 000–80 000 älgar, varje år. Det är den enskilt största dödsorsaken för vår svenska älgstam. Vargarna i sin tur tar sammantaget cirka 5 000 älgar årligen. Differensen däremellan är så stor att det inte ursäktar att ett fridlyst, nära utrotningshotat djur som vargen ska elimineras för att öka människans jakt.
Vad gäller acceptansen för varg nämns ofta att vargen tar boskap av fårbönder som ett problemområde. Men av de fem vargfamiljer som kommer skjutas i januari är det bara en som tidigare orsakat några nämnvärda skador på tamdjur. Så det argumentet fyller inte heller sin funktion i dessa jaktbeslut. Under slutet av 2023 kom dessutom forskare i Slovakien fram till att det inte finns något samband mellan vargjakt och färre angrepp på boskap. Utan snarare att fårvaktande hundar eller rätt stängsling minskar angreppen.
Den svenska vargstammen har sedan inventeringen 2022/2023 minskat från cirka 450 stycken till cirka 375, det är en minskning på närmre 20 procent. De största hoten mot vargstammens överlevnad är inavel, illegal jakt och statligt utlyst jakt. Så Jägareförbundet borde lägga kraft på viltvården kring denna art, i stället för att jaga den så hårt. Men under de senaste åren har vi i stället kunnat ta del av flera skrivelser där både Svenska Jägareförbundet och Jägarnas riksförbund gått ut och krävt vargjakt, ibland i så mycket som tresiffriga antal i enskilda län.
Jägarkåren är högljudda lobbyister som trots att de inte är fler än cirka 3 procent av Sveriges befolkning har stort politiskt inflytande. Detta bekräftas bland annat av att den andel av riksdagens ledamöter som är medlemmar i riksdagens jaktklubb är avsevärt större än den andel av Sveriges befolkning som är jägare. För aldrig förr har en så liten andel av svenska folket jagat, men aldrig förr har jägarna haft lika stort inflytande på riksdag, regering och statliga verk. Och dessa frågor drivs snarare av egenintresse av att få jaga än i ett långsiktigt viltvårdande perspektiv.
