Jag har alltid varit lite förtjust i det barnsliga ordspråket ”en gång, ingen gång, men två gånger – en gong-gong”.
I oktober har regeringen fått mig att förstå varför.
Det började redan i uppladdningen inför månadens partiledardebatt i SVT. Ebba Busch ville slåss mot riksdagsspärren, genom att slåss mot muslimska kvinnor. I ett vältajmat utspel såg hon till att heltäckande slöja blev ett ämne för partiledarkollegorna att förhålla sig till. Det är förstås mer än lite osmakligt. Ebba Busch bryr sig nämligen inte ett dugg om muslimska kvinnors rätt och jämställdhet. Hade hon gjort det så hade hon naturligtvis diskuterat hur kvinnor som riskerar att vara kontrollerade av sina män ska kunna komma ut och in i samhället mer – så att förtryckande sedvänjor kan bli synliga och motverkas – snarare än att tänka ut förslag om hur de ska kunna hållas ännu mera ute och stängas ännu mera inne.
Den som tvekar om Buschs bevekelsegrunder behöver bara läsa de tre ord som åtföljde hennes utspel: Burka och niqab ska förbjudas ”medan vi kan”.
Strunt i den slarviga användningen av ”vi” – ett Sverige som tydligen inte innehåller alla som inte håller med Ebba. Titta istället på riktningen. Enligt KD kommer det en tid då ”vi” inte längre kan förbjuda vad ”vi” vill. Vad är det hon tänker ska hända? Och när?
Vi talar ändå om en ovanlig sedvänja inom en minoritetsreligion.
Men det spelar ingen roll när de rasistiska miljöerna på nätet fylls av konspirationsteorier om att islam håller på att ta över världen, Sverige och varenda håla där Busch vill skrämma till sig några röster.
”Vi ska mota Olle i grind”, förklarar Ebba Busch i en osedvanligt dålig användning av ordspråk. Men det är klart, hon kanske aldrig läste Forum för levande historias faktablad ”Om detta må ni berätta” där de svenska nazisternas svar på Kristallnatten beskrivs. ”Mota Moses i grind”, hette deras kampanj mot judiska flyktingar som enligt texten fick stort genomslag – särskilt i Uppsala.
Om någon nu inte märkte av Ebbas blinkningar med högerögat så blev hon ännu tydligare när hon klev in till partiledardebatten. Då var hon arg på de som stod utanför och praktiserade sina demokratiska rättigheter. De ”väsnades” tydligen alldeles ”sanslöst” mycket. Ebba Busch accepterade dem inte ens som landsmän: demonstranterna var enligt henne ”så kallat svenska”.
När reportern förvirrat frågade vad det hela hade med etnicitet att göra avbröt hon upprört intervjun. En gång är ingen gång, men två gånger är en gong-gong, och vi vet alla vad KD:s valkampanj kommer handla om.
Så var det dags för Liberalerna att ta plats i rampljuset. De senaste åren har partiets skolpolitik alltmer fokuserat på skolans verkliga problem. Liberaler har talat om lärares bristande arbetstid, marknadsmisslyckandet och betydelsen av läsning. Bra! Det har inte alltid följts av regeringspolitik, men är helt klart ett välkommet uppvaknande. Tyvärr verkar inte Simona Mohamsson tilltro väljarna att den genomtänkta politiken räcker.
Så nu, i valupptakten, börjar man tala om ett oklart nytt stödsystem som ska leda alla elever med utmaningar ut ur klassrummet, om att mot sin egen utredare plocka bort alla skrivningar om elevinflytande från skollagen och om att bråkiga elever ska straffas att göra ”gottgörande insatser” inför ögonen på sina klasskamrater. ”Svensk skola ska präglas av disciplin”, säger Mohamsson. Vad hände med kunskap? Läsning? Rentav lust för lärandet?
Rektorer ska få besluta om att införa skoluniform, säger ”Liberalerna”. Det är tydligen mycket med kläderna. Och jag tänker på det där reportaget där skololigarken Barbara Bergström anmärkte på en flickas kjollängd och sa åt sin rektor att kräva rättning efter klädkoden. I elevinflytandets Sverige blev det upprört: Bergström hade gjort fel. Men i ”Liberalernas” Sverige kommer det vara flickan som gjort fel.
Disciplin, som Mohamsson säger.
En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong, och vi vet hur det kommer låta om L:s valkampanj.
Kanske har ni redan glömt de där politiska utspelen? De drunknade ju i Ulf Kristerssons användning av Harpsund. En del av det som tidningarna skrev om var ingen skandal i mina öron. Jag har liksom svårt att förstå varför just statsministerns döttrar inte ska kunna ha studentfest hos sina föräldrar. Men det hade inte blivit några rubriker om det inte var för den där gamla lägenhetsaffären, bjudmiddagen för en friskola för Sagerska och för att det visade sig finnas ännu mer att gräva fram. En gång är ingen gång, men nu ljuder gong-gongen.
Och det största problemet är att då vet vi hur Socialdemokraternas valrörelse kommer låta. Rubrikerna lurar Magdalena Andersson att hon inte behöver driva en valrörelse för något annat än mot Kristerssons inkompetens. Kanske går det, och kanske inte. Men vi (!) är i skriande behov av en valrörelse om värderingar, där oppositionen vågar ta strid mot nedskärningarna, rasismen och egoismen.
Att resa som en gentleman.
Hur kan en regering 2025 dra ner på nattåget och satsa på inrikesflyget?
