En av Teysir Subhits tidigare elever miste nyligen livet i en skjutning. Hon skriver att det är för sent att börja med antivåldsarbetet på högstadiet – barnen behöver tidigt lära sig om empati, respekt och att lösa konflikter utan våld.
DEBATT. Jag är lärare i Biskopsgården. En av mina tidigare elever är en av de två unga som nyligen miste livet i ytterligare en meningslös skjutning. Min elev fick aldrig chansen att leva ett vuxet eller möjligheten att infria sina framtidsdrömmar. Sorgen är ofattbar – men för oss som bor och arbetar här är den inte ny. Den är, sorgligt nog, förväntad.
Vi är många som i åratal har larmat om en utveckling där allt yngre barn dras in i gängkriminalitet och där nyrekryteringen är svår att stoppa. Våldet vi ser är inget mysterium. I mina tidigare uppdrag som partiledare och kommunfullmäktigeledamot i Göteborg för Feministiskt initiativ har jag sett hur våldet är ett direkt resultat av politiska beslut – eller avsaknaden av dem. Det är inte hårdare tag som behövs. Trygghet kan inte polisas fram. Trygghet måste byggas. Vi måste nå unga innan gängen gör det.
Brottsförebyggande rådets senaste skolundersökning visar att skolan är den vanligaste platsen där 15-åringar utsätts för grovt våld. Det är i högstadiet, i skolor i socioekonomiskt utsatta områden, som våldet är som mest utbrett. Men att börja det förebyggande antivåldsarbetet först i högstadiet är alldeles för sent.
Därför måste vi införa systematiskt antivåldsarbete redan i förskolan – inte vänta tills barnen blivit tonåringar. Vi behöver bygga en kultur från tidig ålder där destruktiva normer utmanas, där barn får lära sig om respekt, empati och hur man hanterar konflikter utan våld.
När jag under mandatperioden 2018–2022 lade fram en motion i kommunfullmäktige i Göteborg om att införa det våldsförebyggande programmet Mentorer i våldsprevention (MVP) i Göteborgs skolor, var syftet just att ge elever och skolpersonal verktyg för att identifiera och agera mot olika former av våld. Pilotprojektet visade positiva resultat: ökad medvetenhet om olika former av våld, fler ingripanden och minskad tolerans för skojbråk bland eleverna.
Trots detta har programmet ännu inte implementerats fullt ut. Det duger inte.
Om vi menar allvar med att bryta den dödliga spiralen av våld måste vi ta tillvara på de metoder som fungerar. Att införa antivåldsarbete på schemat, från förskola och genom hela skolgången, är en grundläggande insats. Våldsförebyggande arbete måste bli en självklar och långsiktig del av skolans uppdrag – inte ett tillfälligt projekt.
Vi kan inte rädda varje liv som redan gått förlorat. Men vi kan, och måste, förändra framtiden för de barn som ännu växer upp i våra skolor och stadsdelar.
Det är där tryggheten börjar byggas – på riktigt.
