Hon går rakt ut i skogen, mellan tallarna, till en liten bergknalle där någon för länge sedan lagt stenar i en ring. Stenar som nu är täckta av mossa och lav. Hon går alltid försiktigt här. Tänker att stenarna behöver sitt täcke.
Hon står där en stund och bara andas genom tårarna. Tacksam, stolt och fullständigt utmattad. Hon vet att den här stunden är ett ögonblick hon kommer spara djupt i sitt hjärta, på samma sätt som hon hoppas att publiken ska spara sin upplevelse av föreställningen i sina. Föreställningen som just haft premiär på det kalhygge som hon nu för en stund vänder ryggen. Hon har sagt att hon vill att personerna i publiken ska känna sig sedda, bekräftade och starka. Att de ska vara lite förtrollade och fyllda till brädden av berättelsen, av musiken och av platsen. Det gäller fortfarande men nu, direkt efter premiären vet hon inte om de lyckats.
Hon vet däremot att den alldeles vettlösa idén att skapa en smygpolitisk operaföreställning utomhus på ett kalhygge har blivit högst påtaglig verklighet för både publiken och de medverkande. För de professionella musikerna och sångarna och för barnskådespelarna. För hennes båda regikompisar och för alla andra som på ideell basis hjälpt till med något i den långa, krångliga processen. För fåglarna och andra närboende.
Hon tänker att det nog är sant som det sägs att det som skänker människor den största tillfredsställelsen är att genomföra något svårt tillsammans med andra. Att ”fixat-färdigt-glädjen”, som en av hennes barnboksfigurer alltid jagar, står i proportion till svårighetsgraden på uppdraget. Tänk så mycket tillfredsställande glädje som i så fall väntar på andra sidan den omställning av samhället som ibland känns så svår och nästan omöjlig.
Hon vänder om för att sakta gå tillbaka till högkvarteret de upprättat längst in på den skogsväg som i andra änden är entrén till deras tillfälliga teater. Marken är mjuk under stövlarna och blåbären har börjat mogna. Här står unga tallar glesgallrade på tillväxt. De gamla granarna där borta på scenen är däremot reducerade till stubbar som till hösten ska slitas upp ur jorden och ersättas med ömtåliga småttingar från någon plantskola; trots att marken redan kryllar av bebisar till de jättar som fallit.
Systern sjunger:
”Du vet ju att träd växer långsamt -
det tar minst två hundra år innan det här …
Innan den här begravningsplatsen
kan kallas för en skog igen …”
Hon ler och minns sin överraskade glädje när det femstaviga ordet ”begravningsplatsen” föll på plats i texten till en av de sånger som ligger till grund för föreställningen. Sånger som den gamle romantikern Hector Berlioz skrev för 180 år sedan. Hon griper tag i närmsta tall när den svindlande tanken når henne att det gör hans musik ungefär jämnårig med de granar som nu fallit.
Borde inte fler människor ges möjlighet att välja det konstruktiva skapandet i stället för att tvingas delta i den destruktiva förödelsen? Arbete kan göras enligt order i utbyte mot pengar – men det kan också vara synliggjord kärlek.
De har skapat sin föreställning, Hector Berlioz skrev sin musik och någon har en gång lagt stenar i ring på berget. Det var ett mödosamt arbete som tog ett tag, men det gick. Stenarna ligger ännu kvar under sitt naturliga täcke av mossa och lav. Musiken spelas alltjämt.
Allt vi skapar lämnar spår. I naturen och i människors hjärtan. Det vi förstör försvinner för alltid men det vi skapar överlever oss.
Vädergudarna och SMHI som lät solen skina över premiären.
Blåsten som trasat sönder tomatplantorna.
