Prenumerera

Logga in

Glöd · Krönika

Tyngdlagen

Stenar i en skog. Skribenten i förgrunden.

Hon kliver över stenar som ligger kvar där de en gång hamnat. Bumlingar som ingen förmår flytta, mellanstora och små som ingen brytt sig om. I åsen som den stora isen lämnade efter sig ligger de fortfarande kvar, lite övervuxna men desamma genom tiderna. Hon sätter sig på en av dem och tänker på lagar.

Det finns lagar och det finns naturlagar. Våra mellanmänskliga lagar kan skrivas om men naturlagarna förhandlar vi inte med, dem har vi bara att försöka förstå och förhålla oss till. En av naturlagarna är den om tyngdkraften. Den som gör att vi kan susa fram genom rymden på vårt klot utan att trilla av, och som låter stenarna här ligga kvar genom tiderna.

Den som drar oss in mot mitten.

Tyngdlagen gäller även tyngder i snören, sådana som vi brukar kalla pendlar.

Alltså inte pendlare som åker fram och tillbaka till jobbet även om också det är en upprepad rörelse, fram och åter mellan två punkter; hemmet och arbetsplatsen. En pendelrörelse som även hon genomför för att sälja sin tid för pengar.

Hon tar upp en kotte från marken och flyttar tillbaka tanken till föremålet pendel. En tyngd i ett snöre som svänger från ena sidan till den andra. Som rör sig mellan ytterligheter, pendlar fram och åter. Från vänster till höger och nu, snart, tror hon, från höger till vänster, från individ till kollektiv, från singular till plural. Den kan ju inte komma så värst mycket längre åt det ego- och antropocentriska högerhållet, på grund av snöret och just den icke förhandlingsbara tyngdlagen.

I en bok av kulturantropologen Mikael Kurkiala har hon läst att mänsklighetens pendel har sitt fäste inom oss. Att det enligt honom är i vårt inre det specifikt mänskliga snöret sitter fast och förankrat. Det som skiljer oss från växter, djur och maskiner.

Snöret som hindrar fortsatt rörelse åt autokrati och intolerans är människans särart, vår förmåga till medkänsla och solidaritet. Vår förmåga att fantisera och leva oss in i andras situation. Kanske också, tänker hon, vår lust att lära och vår förmåga att skratta åt oss själva, som den israeliske författaren Amos Oz hävdade. Att nyfikenhet, fantasi och humor är det som skyddar oss mot fanatism. Den allmänmänskliga kärna inom oss som det solidariska snöret sitter fästat i.

Tillsammans med tyngdlagen håller detta vårt rättesnöre, denna medmänskligt solidariska kraft, nu på att tvinga pendeln att vända. Hon kan känna det. Som en vibration. Som en rörelse djupt inuti sig, där pendeln har sitt fäste. Allt annat vore omöjligt. Otänkbart.

Hur långt pendeln sedan svänger åt andra hållet beror på snörets längd och tyngdlagens eviga dragningskraft. Tillsammans med friktionen mot omgivningen leder dessa samverkande krafter på lång sikt till en inbromsning. Pendelrörelsen blir oundvikligen kortare och kortare, för att till slut stanna. I mitten.

Kanske är det där vi bör befinna oss. I landet lagom, med sans och i balans, tillsammans trots våra olikheter, inom ramen för det rimliga och rättvisa, innanför de etiskt försvarbara och de planetära gränserna. I enlighet med tyngdlagen och med snöret fast förankrat i vår innersta kärna av nyfikenhet, fantasi och humor – men med själva tyngden liggande stilla vid våra fötter.

Tyngden av våra innersta värderingar, lika orubbliga som stenarna isen lämnat efter sig i skogen. Kanske periodvis lite övervuxna men desamma genom tiderna.

Hon reser sig, vänder sig om och lägger kotten ovanpå stenen där hon satt. Som en påminnelse.

Att man kan låna Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker på närmsta bibliotek.

Att nedskärningarna inom kultur och folkbildning låter färre utveckla sin nyfikenhet, fantasi och humor.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV