Skogsindustrin, de stora skogsägarna och deras nätverk ifrågasätter behovet av levande skogar – för dem handlar det bara om att tjäna pengar på skogen, skriver Agne Sandberg. Så hur ska vi skydda skogen?
DEBATT. Det skogsindustriella komplexet kan beskrivas med namn på företag, organisationer, institutioner, lobbyister och nätverk dem emellan: Främst de stora skogsägarna och skogsindustrierna (sågverk, pappers- och massaindustri), branschorgan, skogsägarföreningar, stiftelser, ombud och konsulter med tvivelaktig agenda, konservativa grenar av forskning och akademi, samt alla drängar inom media och politik som okritiskt förmedlar det skogsindustriella komplexets förledande och förödande budskap. Och ”vår egen” landsbygdsminister Kullgren!
Vi pratar om en maktsfär som leds av alla och ingen. Men som, utifrån den samsyn som råder mellan de olika aktörerna, utgör en kraftfull garant för att business-as-usual ska råda inom allt som har med skogen att göra. Fortsatt kalhuggning!
Det skogsindustriella komplexet ifrågasätter i praktiken vårt behov av levande skogar; den biologiska mångfalden och de gamla skogarnas värdefulla funktion för klimatet som koldioxiddammsugare och kolsänka/kollager. I landets norra delar bortser de från urbefolkningens kunskaper och rättigheter.
Istället för att tala om allmännytta och det gemensamma, vill det skogsindustriella komplexets aktörer tala om den okränkbara privata äganderätten. Om de privata ägarnas rätt att göra vad de vill med sina skogar. Om rätten att tjäna pengar på sin skog.
De får det att låta som en fråga om frihet. Om rätten att göra vad man vill med den skog man äger – och kanske ägt sen generationer. De frammanar bilder av den enskilde, lille skogsägarens vedermödor som plågas av tvivelaktiga miljöaktivister (”terrorister”), statliga pålagor och byråkratiska regelverk.
Men i grund och botten handlar det om de stora skogsägarnas och industriernas intressen. De skiter egentligen i den lille skogsägaren. De vill avverka så mycket som möjligt av dennes skog; komma åt virket genom bedräglig rådgivning; modernt baggböleri.
Inom Skydda skogen och Naturskyddsföreningens skogsgrupp i Värmland lär vi av varandra genom fältexkursioner av olika slag. Vi skärskådar efter förmåga de avverkningsanmälningar som väller in – det handlar om 4 000–5 000 årligen bara i Värmland!
Under året har vi bland annat granskat delar av den största skogsägaren i länets – Stora Ensos – verksamhet. Vi har synpunkter på deras planer som rör naturreservatet Brattforsheden. Vi har lämnat in synpunkter till certifieringsorganet FSC bland annat rörande områden med höga naturvärden utanför Arvika och vid naturreservatet på Torsberget utanför Mölnbacka.
Vi har fått till stånd en dialog med Karlstads stift, som på vår inrådan avstår från en stor avverkning utanför Hagfors för att istället låta oss i föreningen genomföra naturvårdande insatser – något som blir aktuellt till våren.
Nu har vi fullt upp med en skogsägare som vill avverka motsvarande 80 fotbollsplaner vid sjön Gapern söder om Molkom. För att sedan markbereda och plantera gran. Detta trots närhet till stugby, badplats, bäckravin och skyddade nyckelbiotoper.
Återigen – emot oss har vi en maktsfär som leds av alla och ingen. Men, som utifrån den samsyn som råder mellan de olika aktörerna, utgör en kraftfull garant för att business-as-usual ska råda inom allt som har med skogen att göra.
Frågan för dagen är hur vi som vill skydda skogen ska hugga huvudet av – eller åtminstone neutralisera – denna månghövdade hydra!
Så – istället för att gråta blod över den oordning som råder: bjud motstånd och protestera!
