Prenumerera

Logga in

Glöd · Krönika

Filip Hallbäck: Kristina Lugns poesi skänker tröst

”Man står ett stenkast från avgrunden och ser den glödande knutpunkten mellan humorn och allvaret, mellan det komiska och det tragiska, mellan livet och döden.”

Regionteatern Blekinge Kronoberg har under våren haft en uppsättning av Kristina Lugns Tant Blomma, som hon skrev 1993 och som ursprungligen sattes upp på Dramaten med Thorsten Flinck i titelrollen. Den här pjäsen – som för övrigt påminner lite om Samuel Becketts I väntan på Godot – handlar om dagmamman Tant Blomma (Elin Rusk) som väntar på att arbetsdagen ska ta slut, så att hon kan bege sig ut med sin väninna för att ta ett glas, kanske dansa och måhända finna någon som kan göra hennes ensamma liv lite vackrare. Först måste dock babyn Gugge (Birte Heribertson) hämtas och han har redan hunnit bli grinig. Men mamma kommer snart, alldeles snart – och tiden flyr, men mamma kommer snart.

Efter att ha sett pjäsen insåg jag hur mycket tröst Kristina Lugns språk förmår skänka och hur välbehövlig den är i detta tidevarv. Hennes underfundiga humor kan få mig att skratta under mina jobbigaste dagar. En av mina favoritdikter är Du ska få ett panoramafönster som hon skrev till sitt barnbarn, särskilt det här textfragmentet: ”Klar i tanken ska du vara / Och stark i känslan / Du ska få ha roligt / Allt detta står i Hemförsäkringen”

Återkommande teman är människans ensamhet, utsatthet, känslan av meningslöshet och förhållande till döden, men också underliggande mothugg mot sociala föreställningar kring vad som anses vara eftersträvansvärda normaliteter, som Lugn menar egentligen begränsar människor. Hennes diktning och dramatik brukar ses som representativ för det svenska 1970- och 1980-talets språkmedvetna strömningar. I viss mån hämtade hon inspiration i Sonja Åkessons enkla och vardagsnära poesi, inte minst dess folkhemskritiska inramning. Till skillnad från Åkesson anknyter inte Lugn till realismens traditioner, utan presenterar en absurdistisk tillämpning av dråpliga ironier som gör budskapen slagkraftiga. För att ta ett exempel: i en replik i Tant Blomma säger baby Gugge: ”Tant Blomma, när din arbetsdag är slut, älskar du mig då inte längre?”

Hur ser jag omvärlden om jag tar på mig Lugns språkdräkt? 

Jo, det finns många observationer. Jag ser en ängel flyga runt och bli så ledsen över att Sverige har så många fattigpensionärer. Jag ser ett helvete framför mig och det stavas Försäkringskassan. Jag ser människor som kan mycket om litteratur och idéhistoria, men att ingen på arbetsmarknaden efterfrågar den kompetensen. Jag ser längtan efter kärlek när man handlar på Ica Maxi. Jag ser evigheten när man sitter på klipporna utanför Akvarellmuseet i Skärhamn och blickar ut mot solnedgångar längs havet. Jag ser en blomma som tänker på döden. Jag ser en duva som bodde på en tall, som någon fick för sig att hugga ner och då blev duvan hemlös. Ja, med Kristina Lugns poetiska utblick kan man se ensamheten ha köpt en beige kappa på second hand och att den dåliga självkänslan äter någonstans därute på en restaurang. 

Man står ett stenkast från avgrunden och ser den glödande knutpunkten mellan humorn och allvaret, mellan det komiska och det tragiska, mellan livet och döden. Förmodligen är det just där jag vill befinna mig om jag ska mäkta med nyhetsflödet de kommande åren.

Svenska freds ordförande Kerstin Bergeås tydliga och fokuserade insats i 30 minuter.

Joakim Medins utsatthet. Sverige har infört de lagar som Turkiet nu använder mot honom.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV