Snart är det kyrkoval, och skogarna som Svenska kyrkan äger är en stor fråga. I dag används mest trakthyggesbruk, som inte är hållbart, skriver debattörerna från Vänstern i Svenska kyrkan. De vill se ett ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart skogsbruk.
DEBATT. Det är kyrkoval 8–21 september. Svenska kyrkan står inför ett avgörande vägval. Å ena sidan växer högerns inflytande, med nomineringsgrupper som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, som vill förvandla kyrkan till ett nationalistiskt projekt. Å andra sidan utmanas kyrkan av marknadens logik – där ekonomisk avkastning tillåts gå före etik, miljö och mänskliga rättigheter. Mitt i detta står förvaltningen av kyrkans skogar, där vinstmaximering i dag ofta väger tyngre än klimatansvar och respekt för urfolkens rättigheter.
Svenska kyrkan är en av Sveriges största skogsägare. Det innebär ett enormt politiskt ansvar i en tid av klimatkris, artdöd och urfolk som trängs undan. Men i praktiken styrs den kyrkliga markförvaltningen fortfarande av samma principer som hos de stora skogsbolagen: kortsiktiga vinster, storskaligt trakthyggesbruk och förvaltning enligt marknadens logik.
Vi i Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) har därför lagt ett förslag till kyrkomötet om att kyrkans skogar – de så kallade prästlönetillgångarna – ska förvaltas med ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet som styrande principer. I dag är 89 procent av kyrkans skogsbruk trakthyggesbruk – en metod som slår ut biologisk mångfald, minskar kolinlagringen och förstör viktiga rekreations- och kulturmiljöer. Det är ohållbart, oavsett om ägaren är ett bolag eller en kyrka.
Vi föreslår att de nationella målen för skogsförvaltningen ska beslutas centralt, inte överlåtas åt varje enskilt stift. Det är ett sätt att undvika att lokala ekonomiska intressen sätter stopp för nödvändiga förändringar. Vi vill också att ekonomiska sanktioner ska kunna användas – exempelvis indraget stiftsbidrag – om hållbarhetsmålen åsidosätts. Inga stora institutioner ska kunna åka snålskjuts på klimatmålen.
Samtidigt måste kyrkan respektera urfolkens rättigheter. Renskötsel är inte bara ett yrke utan en livsform, och samernas rätt till samtycke vid åtgärder på deras marker måste gälla även kyrkans förvaltning. Det är en fråga om grundläggande rättvisa.
Att majoriteten i kyrkostyrelsen valt att ignorera stora delar av den egna skogsutredningen – och i stället lyssnat på de delar av egendomsförvaltningarna som aktivt motarbetat förändring – visar tydligt vilka intressen som fortfarande dominerar.
Men kyrkans skogar är inte vilken resurs som helst. Det här är mark som förvaltas med hjälp av skattebefriade historiska tillgångar. Det är inte rimligt att dessa används för att maximera intäkter på bekostnad av klimat, miljö eller urfolkens rätt. Det är dags att ställa krav – också på institutioner som gärna pratar om etik men vars förvaltning ser ut som vilken kapitalägares som helst.
Visk vill se en omställning till hyggesfritt skogsbruk, med demokratiska, hållbara och rättvisa mål – för framtidens skull, inte för marknadens.
