AI är inte längre bara teknik. Övertron på en ny superintelligens liknar religiös tro – och den ekonomiska bubblan bara växer. Istället för att befria människor från monotont arbete riskerar vi att AI blir ett verktyg för övervakning, kontroll och propaganda, skriver Dan Jerrestam.
DEBATT. Få teknikområden har väckt så mycket hopp, rädsla och fantasi som artificiell intelligens. I berättelsen om de stora språkmodellerna – Chat GPT, Gemini, Claude – har en ny religion vuxit fram. Dess gud heter Artificiell Intelligens, dess profeter heter Altman och Musk, och dess tro lägger grunden för de största ekonomiska investeringarna i mänsklighetens historia. Det är för, att låna en liknelse, ”en modern version av alkemi – som om kvantiteten av transistorer kunde omvandlas till kvaliteten av tanke.”
När Open AI beställer hårdvara, främst datacenter och grafikkort, för flera tusen miljarder dollar med stöd från Nvidia, dess konkurrent AMD och andra stora aktörer som Oracle och Microsoft, handlar det inte längre bara om teknologi. Det handlar om tro – tron på ett kvalitativt språng där maskiner plötsligt ska generera nya upptäckter och en intelligens som överträffar människans.
Det är en teknologisk trosbekännelse. Open AI och Anthropic säljer inte mjukvara – de säljer hoppet om ett nytt medvetande. De hävdar att tillräckligt mycket data och energi ska få maskinen att börja tänka.
Ändå finns inga rapporter om att generativa modeller åstadkommit något verkligt nytt. För specialiseringen med språkmodeller ger bara språkmästare. De lär sig, förutsäger, imiterar – men de förstår inte. När människor tolkar deras svar som början på något levande, då handlar det inte längre om vetenskap, utan om tro.
Den ekonomiska bubblan växer i takt med den religiösa extasen. Open AI, med som mest ett par tusen anställda ingenjörer och totala lönekostnader på omkring 30 miljarder dollar, värderas till över tusen miljarder. Jämför man företagets marknadsvärde med värdet av dess ingenjörer blir skillnaden grotesk – en faktor på hundra. Är kapitalisterna verkligen beredda att investera så mycket i något som kanske bara är en illusion?
Svaret är enkelt: Var annars ska de få sådan avkastning? AI är finansmarknadens messias – en berättelse så mäktig att den kan rättfärdiga nästan vilka investeringar som helst. Ett annat exempel är att USA:s tillväxt under det tredje kvartalet blev 3,8 procent, men utan AI-bubblan skulle tillväxten vara noll.
AI är i dag finansmarknadens mest förföriska berättelse: en maskin som ska ersätta arbetet, uppfinna nytt och skapa evig tillväxt. Men som alla bubblor bygger också denna på ett löfte om ett kvalitativt språng som ännu inte inträffat.
Drömmen om att AI ska göra vetenskapliga genombrott är central i denna nya mytologi. Men ingen generativ modell har lyckats komma med något kvalitativt nytt inom matematik, logik eller naturvetenskap. De verkliga framstegen kommer från specialiserad maskininlärning – som Alphafold, som kunde förutsäga proteiners struktur och bidrog till ett Nobelpris 2024.
Men dessa system är väldesignade verktyg som ett resultat av människors arbete och vetenskapliga metoder för specifika uppgifter, inte allmänt intelligenta varelser. Skillnaden är fundamental: det ena är vetenskap, det andra är religion.
Ett annat avgörande problem med generativ AI är att den aldrig blir bättre än de data den tränas på. Kvalitet och mängd är avgörande – liksom rätten till materialet, som ofta är djupt problematisk. Tränas en modell på ett snedvridet eller partiskt underlag ger den motsvarande svar. Falsk information, ”fake news” och felaktiga påståenden om vetenskap och verklighet återges som sanningar.
Dessutom är mängden tillgängliga mänskliga data begränsad och kan vara förbrukad inom några år. Då vill man pröva med syntetiserade data där AI tränas på data som skapats av andra AI-modeller istället för av människor (till exempel den satsriktiga meningen ”Katten dricker vatten på bordet.”).
Men forskning från 2024 visade att när andelen syntetiska data överstiger omkring 30 procent kollapsar inlärningen: Modellerna börjar ”hallucinera” och slutar fungera. Samtidigt bygger hela idén om superintelligens på motsatsen – att mer data och träning automatiskt ska leda till medvetande.
Samtidigt pågår en annan, mörkare utveckling: Krigsindustrin drömmer om autonoma system. I Gaza, Ukraina, USA, Nato och Kina utvecklas AI-styrda vapensystem som kan fatta egna beslut. Israel använder redan algoritmer för att identifiera mål med AI-systemet Lavender – med förödande konsekvenser för civila. För att eliminera en misstänkt Hamas-soldat offras tiotals oskyldiga.
Men detta är inte generativ AI utan specialiserad krigsteknologi. Skillnaden är avgörande: medan Chat GPT hallucinerar svar, kan militära AI-system döda på riktigt. Alla stormakter rustar nu för AI-krigföring – en kapprustning som riskerar att göra konflikter farligare och mer omänskliga.
I det civila samhället ser berättelsen annorlunda ut. ”Journalföring kan automatiseras,” säger de som arbetar i vården. ”Remisser kan bevakas, misstag kan fångas upp.” Här ligger en reell potential: AI som hjälpmedel som frigör tid till mänsklig omsorg. Här ligger AI:s mest lovande sida: som en tålmodig assistent, inte som en tänkande varelse. En digital kollega som frigör tid för människor.
Möjligheterna är stora. En agent kan hantera varje besök, analysera vad som framkommer och se till att remisser kommer i mål. Det här är ingen ersättning för mänsklig kompetens, utan ett verktyg som kan göra vården mer effektiv och säker.
Samtidigt ersätter AI redan stora delar av mänskligt skapande. På internet utgör AI-genererade nyskrivna artiklar nu mer än hälften av allt nya artiklar – en utveckling som förändrar vad vi uppfattar som mänsklig kultur.
Under ytan växer en annan arbetsmarknad fram. AI:n behöver människor för att rätta sina misstag. De som inte syns – mikroarbetarna – sitter i Latinamerika, Afrika och Asien och korrigerar hallucinationer rad för rad. De får ören per uppgift, ibland utan kontrakt. En ny digital underklass har skapats, osynlig men avgörande. AI ersätter inte människor, den underordnar dem.
Det är den gamla kapitalismen i ny skepnad. Där fabriksarbetaren en gång stod vid maskinen, sitter nu klickarbetaren bakom en skärm och rättar maskinens fel. Den artificiella intelligensen behöver mänsklig dumhet för att framstå som smart.
AI förändrar inte kapitalismen – den förstärker den. Produktionsmedlet är inte längre maskiner utan immateriell egendom: algoritmer, modeller och licenser. Vinsten flyttas från arbete till ägande.
I en socialistisk värld skulle AI kunna frigöra människor från monotont arbete. Men i dagens system blir den istället ett instrument för kontroll och övervakning. Samma teknik som kan diagnostisera cancer bättre än specialister inom vården kan också användas för propaganda och manipulation.
Faran med AI ligger inte i att den blir för intelligent, utan i att den blir precis effektiv nog att förstärka våra problem. Fel använt skulle Goebbels skulle ligga i bakvatten jämfört med vad man kan göra med AI-propaganda. När deepfakes, syntetiska röster och fake news blir vardag, förlorar verkligheten sin trovärdighet. Ingen kan längre tro på någonting från media utan att analysera vems syften den tjänar.
I slutänden handlar AI-debatten inte om teknologi, utan om vilket samhälle vi vill ha. Ska AI vara ett verktyg för mänsklig frigörelse, eller ett vapen för större kontroll? Eller blir den kapitalisternaes infriade dröm. Svaret beror på oss.
