Aldrig mer. För några dagar sedan var det Förintelsens minnesdag. Åttio år har gått sedan fångarna befriades från koncentrationslägret i Auschwitz. Åren efter andra världskriget började det så sakteliga gå upp för omvärlden vilka obeskrivliga hemskheter som utspelat sig i koncentrationslägren, och sedan dess har ropen ekat om att vi aldrig någonsin får låta detta upprepa sig.
Aldrig mer. Två dagar efter förintelsens minnesdag demonstrerade tusentals personer på Berlins gator i protest mot att de tyska partierna CDU och CSU valt att samarbeta med högerextrema AfD. De tyska partierna har under en lång tid upprätthållit en så kallad brandmur mot högerextrema partier, men nu verkar det som att fogarna spricker och muren håller på att vittra sönder. Friedrich Merz, som ställer upp i valet till förbundskansler för CDU, har arbetat fram en antimigrationslagstiftning tillsammans med AfD. Mycket talar för att det här bara är början och att vi även i Tyskland, precis som i så många andra europeiska länder, kommer få se hur ett parti som länge setts som nynazistiskt och omöjligt att samarbeta med släpps in i värmen.
Aldrig mer. Förintelsen var ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia. Men det var inte unikt. Går vi med på den historieskrivningen, att ingenting som skett före eller efter någonsin kan jämföras med Förintelsen, gör vi oss själva en otjänst. Långt innan andra världskriget hade tysken Friedrich Ratzel myntat begreppet Lebensraum (livsrum). Ratzel inspirerades både av de medeltida korstågen och av den amerikanska expansionen västerut, det som vi i dag skulle beskriva som ett folkmord på de amerikanska urinvånarna. Ratzel kom i sin tur att bli en stark inspirationskälla för Adolf Hitler.
Aldrig mer. Åttio år efter andra världskriget ser vi hur Israel begår ytterligare ett folkmord i Gaza. Städer jämnas med marken. Tiotusentals människor har dödats, två miljoner är på flykt. Det är ödets ironi att en del av ättlingarna till de judar som drabbades av ett folkmord nu begår ytterligare ett. Ingen är immun.
Aldrig mer. Under 1990-talet talade man om ”historiens slut”. Murar revs, länder öppnades och den nyliberala ordningen skulle göra alla människor fria. Men samtidigt utspelade sig två fruktansvärda folkmord i Rwanda och i Srebrenica. Idén om att mänskligheten nått sin höjdpunkt och att nyliberalismen skulle rädda oss var naiv då, och den är naiv i dag. I dag ser vi också hur länder återigen sluter sig och hur fascister tar makten världen över.
Aldrig mer. Att inte vända bort blicken. Att kalla saker vid deras rätta namn. Att ifrågasätta fascismen var den än dyker upp. Att inte backa undan när vi hör någon uttrycka sig rasistiskt eftersom det som börjar i det lilla, och som ofta viftas bort som skämt, kan få stora konsekvenser. Om det är något som vi är skyldiga Förintelsens offer så är det detta.
Alla som kämpar för en rättvisare värld, i det stora och i det lilla.
Folkmord.
