Att ge alla en basinkomst att leva på skapar inte kaos, det visar de försök som har gjorts. Så vad är vi så rädda för? I själva verket kan basinkomst, även kallad medborgarlön, vara det sista och avgörande steget i byggandet av ett samhälle med en värdig plats för alla, skriver Christopher Andersson.
DEBATT. Medborgarlön är en gammal idé, efterlängtad, fruktad och kontroversiell, därför att ingenting hotar tävlingssamhället så som att göra basbehoven gratis.
Forskare får anslag, journalister skriver reportage och aktivister marscherar med plakat och banderoller, men ingen vågar sig på några djärvare utbetalningar i försöken. Varför denna beröringsskräck? Femtio år av ryggradslösa forskningsförsök har åtminstone indikerat att människor inte blir otyglade om de får det lite tryggare i tillvaron.
Ändå framstår alla idéer om medborgarlön som behäftade med kaos. Varför? Man behöver inte läsa upplysningsfilosoferna för att fatta att civilisationens grund vilar på idén om att befria människan från naturens bojor. Men att avväpna tävlingssamhället med en rejäl medborgarlön, det skulle så gott som avsluta jobbet och vad skulle vi då få för samhälle?
Kritiker och förespråkare kan skvätta priskalkyler omkring sig tills fan själv får amnesti i himlen, de gör ingen skillnad innan denna viktiga fråga får ett användbart svar.
Det finns en film som heter Idiotrepubliken. Det är en mångbottnad film som handlar om att alla smarta, högpresterande människor slutar få barn för att de är upptagna med att prestera, och till slut finns bara idioter kvar som förstör allt. Många som kritiserar medborgarlön hamnar förr eller senare i den här syntesen. Befriade från tävlingssamhället förfaller alla förlorare i lättja och lust, menar kritikern.
En förespråkare av medborgarlön kan då tycka att friheten bara är tung för den som är hjärntvättad i penningens och tävlingens förtecken. Då kommer kritikern peka på en kostnadskalkyl och då får debatten märkligt nog stabil grund. Men medborgarlönen är kontroversiell enbart därför att den antyder ett samhälle utan förlorare, och oaktat vad kalkylerna avslöjar är detta faktiskt det utvecklade samhällets främsta mål.
Människan är den enda arten i historien, för att parafrasera Aristoteles, som evolutionen har gett förmågan att bryta sig ur naturens bojor. Det borde vara uppmuntrande, men tusentals år har gått och tävlingsmänniskorna envisas fortfarande med att tävlingssamhället är lika centralt i civilisationen som på fotbollsplanen.
Det är lätt att bli modfälld, för är det inte samma trötta motsättning mellan naturens lagar och civilisationens dito som de lärda har kivats om i epoker? Det borde vara djupt kränkande att vi inte har någon lösning ännu. Hur svårt ska det vara?
Men man måste ändå fråga sig vad tävlingssamhället betyder. Hade alla våra upptäckter alls ägt rum utan att människan behövt piskas med läder och morot? Kommer hela samhället rent av att stagnera om vi slutar tävla med varandra? Förr (och på sina håll även i våra dagar) löste man det med slavar, då kunde åtminstone eliterna leva i jämlik fröjd. Men vad händer om alla lever i jämlik fröjd? Får vi en idiotrepublik vars medborgare tappar gnista och glöd och flera samhällsfunktioner slutar att fungera? Vad händer med människorna om de inte ens får stimulera rovdjursresterna som civiliserade rivaler?
Medborgarlönen är förmodligen det sista och avgörande steget i det politiska utvecklingsarbetet med att bygga ett samhälle som har en värdig plats åt alla. Men vilka människor och vilka intressen blir överflödiga när ingen behöver tävla om basbehoven? Vilka ekonomiska funktioner, sociala kamper och politiska ideologier kommer att bli överflödiga? Hur många jobb och hur många politiska engagemang, hur många volontärkrafter och affärsavtal och produktvarianter står och faller med ett socialt kontrakt vari det oheliga konkurrenskravet är så djupt internaliserat?
Människor har byggt hela liv, utvecklat konglomerat och stora organisationer i tävlingssamhällets kartong; i samma rörelse som politikerna reformerar bort möjligheten att förlora kan de komma att svepa med sig hela sjok av livsverk.
Jag känner inte till att samhällets golv någonsin har varit stort och stabilt nog för att trygga allas basbehov. Grundtanken i att människor, precis som djuren, ska tävla för sin rätt att äta har snarare varit ett nav i civilisationen så länge att man undrar: varför är denna restprodukt av naturtillståndet så svår att övervinna? I ett samhälle som utvecklat hela infrastrukturer med industriella revolutioner, moderniseringar och digitaliseringar, är det så komplicerat att inrätta en civilisation där arbetssamhället och trygghetssamhället går hand i hand?
Uppenbarligen. Det går ju inte att säga till ett rovdjur att ”du får visst äta dig mätt, men du får inte döda någonting”. Liksom man inte kan säga till en tävlingsmänniska att ”du får konkurrera fritt, men inte på en annan människas bekostnad”. Det skulle ta luften ur ganska mycket. Konkurrensen omgärdar allting och tävling förutsätter förlorare. Och vem ser ens ett problem i att det bakom varje anställd finns tio, femtio, hundra individer som går miste om ett arbetstillfälle och måste bära omkring på arbetslöshetens skampåle?
Den psykiska pressen lägger vi inte på vinnaren, men eftersom vi ogillar orättvisa måste vi ändå göra något. Individualism och psykologi var med andra ord genidrag när tävlingssamhällets problem och spänningar började bli alldeles för uppenbara och ordet blev lite friare. Att blunda för dem blev plötsligt en symbol för styrka.
Men oaktat hur starka vi låtsas vara: ingen politiker och journalist kan se in i framtiden, och de flesta blir hispiga när jämlikhetsidéerna går för långt. Ansatta av gamla ryska och tyska haverier måste de skingra en massa dimridåer för att nå fram till de relevanta frågorna: kommer kriminella människor se vitsen med sina onda handlingar i ett avväpnat tävlingssamhälle? Eller kommer de bli ännu mera rovdjur när alla andra mjuknar? Kommer någon att vilja göra någonting för någon annan när det inte längre finns några förlorare att sympatisera med? Hur kommer människor att reagera när ingen längre är ekonomiskt piskad att följa någon? Får vi ett spirande paradis eller ett unket idiotsamhälle? Kommer det sticka så i ögonen på tävlingsmänniskorna när spänningarna slocknat att de släpper fram en ny despot?
Bortom tävlingsmänniskan och homo economicus finns bara vakuum, och med detta vakuum till hands ska politiker som vågar driva igenom en kontroversiell och perifer fråga som medborgarlön. Det är en otacksam position, för till sin hjälp har de ingenting mer än femtio år av ryggradslösa forskningsförsök, en massa obetydliga kostnadskalkyler, några tveksamma utlåtanden av Knösus Sork och mängder med snyfthistorier som inte ger minsta svar på vad som händer i ett samhälle där ingen behöver tävla för sina basbehov.
