Den 30 oktober är de adopterades minnesdag. Tid att minnas förluster, trauman och alla dem som inte orkade, skriver Susanna Johansson.
DEBATT. På Adoptee remembrance days hemsida står det: ”30 oktober är dagen för sanning, transparens och en minnesdag – en dag för adopterade runtom i världen att komma samman och bli sedda. Det är också en dag för att synas och minnas tillsammans och uppmärksamma varandra. Det är en dag är komma ihåg den hjärtslitande förlust som alla adopterade har erfarenhet av. En förlust som förtjänar erkännande. Erkänna att alla adoptioner börjar med en grundläggande mångbottnad förlust.” Det står också att brott mot adopterade ökar runtom i världen.
Många nekas vård
Man hör ofta om adopterade som sökt vård inom primär vård eller psykiatri, men blivit nekade vård. Jag känner till många som varit inneliggande i slutenvårdspsykiatrin. Anledningen är suicidrisk eller suicidförsök. Vissa har försökt som unga, vissa som äldre. Jag har hört om många som faktiskt har tagit sina liv. Det som går som en röd tråd igenom allas historier är att de haft dessa tankar och känslor av hopplöshet genom livet, på grund av sin historia som adopterade.
Därför är det så oerhört viktigt att det finns en dag som i dag, Adoptee remembrance day, då samhället inte kan blunda för sanningen om vår historia och livsöde, vilket sker alla andra dagar.
I dag är därför en dag att på riktigt uppmärksamma psykisk ohälsa blanda adopterade som en konsekvens av våra förluster och separationer. I dag är en dag att kräva att hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar sitt ansvar och att lyfta fram konsekvenserna av att de hittills inte har gjort det sedan 1950 talet när vi började att adopteras till Sverige.
Vi återfinns inom suicidstatistiken dubbelt som ofta som majoritetsbefolkningen och har en 2,3 till 3,6 procent förhöjd risk att begå självmord. Vi återfinns inom slutenvård, den slutna beroendevården, har ätstörningar, tvångssyndrom, psykosomatiska sjukdomar, föder färre barn, lever oftare ensamma, skiljer oss oftare och har mer sällan arbete än majoritetsbefolkningen, enligt skrifter från Socialstyrelsen och MFoF (2022-913) och enligt statistik.
Det är därför tyvärr talande att när ST-läkaren i psykiatri, Natte Hillerberg år 2017, kontaktade Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Region Stockholm och Statens beredning för medicinsk och social utredning (SBU) för att slå larm om den akuta och mycket allvarliga situationen inom psykiatrin för patientgruppen adopterade, fick hon inget gensvar. Inga åtgärder vidtogs överhuvudtaget, enligt hennes artikel i Läkartidningen 2021-04-20. Natte är en förkämpe för adopterades rättigheter inom vården.
Detta exempel är tyvärr inte förvånande och statistiken om adopterades självmord talar ju sitt eget språk. Det är skrämmande siffror, men ändå sker ingen förändring.
Nekas vår historia
Vi är en förbisedd grupp som förnekats rätten till vår egen historia. Vi accepteras bara så länge vi passar in och behagar det postkoloniala narrativet om räddning. Västs berättelse om att allt vitt är bättre än allt brunt, och att ekonomisk standard står över emotionell trygghet och en ostörd psykologisk utveckling. Detta är en rasistisk berättelse.
Först ansågs vi så pass eftertraktade och önskade att våra barnlösa föräldrar erbjöds bidrag för att adoptera oss. Men när vi sedan vänder oss till samhället med vårt ouppmärksammade trauma och vår ohälsa är det ingen som vill lyssna.
Mycket som numera är lag i barnkonventionen gällde och gäller inte oss. Exempelvis artikel 2, att inte bli diskriminerad. Artikel 3, att barns bästa beaktas. Artikel 6, att barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikel 8, barn har rätt till sin identitet, sitt medborgarskap, sitt namn och sina släktförhållanden (ursprungliga). Artikel 9, att inte skiljas från familjen utom vid nödvändighet. Artikel 10, rätten till återförening om familjen splittras. Artikel 18, barnets föräldrar eller vårdnadshavare, har gemensamt huvudansvar för barnets uppfostran och utveckling, med statens stöd. Artikel 19, att barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp. Artikel 21: Vid adoption ska staten säkerställa att största vikt ges till vad som bedöms vara barnets bästa.
Men från dessa rättigheter är vi också undantag. Samhället blundar för statistiken och den livsviktiga kunskapen om vårt trauma ignoreras. För att sedan också ignorera vårt vårdbehov.
Ingen kunskap i vården
Ni lägger tillbaka ansvaret för vår ohälsa på oss själva. Som om det var vårt fel vad som hände oss. Många gånger har jag hört berättelser om att vi vid kontakt med vården måste argumentera för vår rätt till vård och gaslightas av vårdpersonal. Berättelser om hur vårt trauma förnekas återkommande. Man vill inte se grunden till ohälsan, separationen/erna och förstå hur det påverkat oss.
För ingen kunskap finns om vår särskilda komplexa bakgrund inom vården. Än så länge är det frivilligt för vårdgivare att utbilda sig och erbjuda adoptionsspecifik vård. Men separationstraumat från våra biologiska mammor och andra trauman vi varit med om erkänns inte som trauman inom vården enligt Socialstyrelsens skrift 2022-3-7809.
Trots det finns mycket forskning och kunskap i USA, som visar på hur mycket separation från modern påverkar ett barns emotionella och psykologiska utveckling och påverkar genom hela livet på grund av vad som biologiskt händer i kroppen vid separation – men inte i Sverige.
När motståndet och okunskapen i samhället ser ut som det gör får vi själva kämpa för att få den vård som borde vara en självklarhet, sedan samhället möjliggjort att vi kommit hit. Vi hamnar mellan stolarna på alla plan.
I dag minns vi
Just därför behöver denna dag finnas för att minnas de adopterade som inte längre finns kvar av olika anledningar.
Denna dag validerar vi själva vårt bisarra livsöde, vårt trauma, vår sorg, vår ilska och vår känsla av hopplöshet och förtvivlan.
Det är dags att riva berättelsen om adoption som något bra och låta adopterades perspektiv forma diskursen. Detta är inte barnlösas historia och deras berättelse, utan vår berättelse!
Det är våra liv det handlar om, våra liv som förändrades för alltid när vi separerades från våra första föräldrar, för att sedan bli biroller i någon annans teaterpjäs.
I dag minns vi därför alla som, som en konsekvens av detta narrativ, inte längre finns kvar bland oss.
I dag sörjer vi, i dag minns vi våra syskon, i dag stöttar vi varandra och validerar varandras erfarenheter och känslor. I dag förstår vi varandra, så som samhället vägrar att göra.
I dag minns vi dem som tyvärr inte längre är kvar ibland oss på grund av suicid eller brott begångna mot oss, ibland av adoptivföräldrarna. I dag minns vi er som lämnat, för att samhället svek oss och tyvärr fortsätter göra det. I dag minns vi våra syskon som gått ur tiden alltför tidigt. Vi glömmer er aldrig.