I Den livsfrämjande staden, en artikelserie i fem delar varav det här är den andra, utforskar Emil Siekkinen hur vi kan förbättra våra stadsmiljöer. Genom att ge vilda djur utrymme, främja grön infrastruktur och gynna stadsodlingar kan vi skapa hållbara och motståndskraftiga städer som efterliknar naturens kretslopp, skriver han.
Läs även del 1 – Ge utrymme åt stadens djur, • del 3 – I trädens skugga • del 4 – Odla mat i städerna och del 5 – Den cirkulära staden.
Modern stadsutveckling betonar alltmer vikten av grön infrastruktur och behovet av att främja fungerande ekosystem, vilka kan mildra klimatförändringarnas inverkan och stärka den biologiska mångfalden. Åtgärder ämnade att återställa naturen och dess processer erbjuder sätt att utforma städer så att de gynnar både människan och naturen. Urbana områden omvärderas och ses i allt högre utsträckning som dynamiska och komplexa ekologiska system, vilka erbjuder viktiga tjänster.
Stadens ogräs
En gång i tiden var det uppenbart för stadsbor att de var beroende av närliggande livsmiljöer för att överleva. Skog, äng, våtmark och öppet hav bidrog till stadens levnadsstandard på ett självklart sätt. Tids nog upphörde denna nära relation. Mat, vatten, varor, och energi importerades i allt högre grad, och sambandet mellan natur och stad föll i glömska. Mänsklig ingenjörskonst och teknik ersatte länge naturliga processer, men nu har ingenjörers hårda tekniska åtgärder nått vägs ände – andra lösningar krävs för att lösa de problem mänsklig aktivitet orsakat.
År 2010 bodde 50 procent av människorna i städer. Vid århundradets mitt kommer siffran att vara omkring 75 procent. Och staden breder ut sig. Andelen mark som täcks av asfalt och betong växer betydligt snabbare än befolkningen. Närliggande och livsviktiga livsmiljöer drabbas hårt då städer växer, och städernas sammanlagda påverkan på det globala ekosystemet är katastrofalt.
Förändringar kan dock anas. Grön infrastruktur blir allt viktigare, och 2000-talets utmaning består i att skapa städer som aktivt verkar för fungerande ekosystem. Med hjälp av biologiskt sett rikare städer, blir de urbana samhällena mer motståndskraftiga då ekologisk kris och klimatpåverkan hotar mänskligheten.
Nästan varje stad har mark som inte används. Det är urbana miljöer där det konstgjorda blir djupt sammanflätat med naturen. På sådana platser bör evolutionen ges möjlighet att göra det den är oerhört bra på – nämligen hitta lösningar på de svårigheter tillvaron kan innebära. Ej använd mark av detta slag har visat sig rymma biologiska rikedomar världen runt.
Allt fler städer verkar nu för att inkludera dylika områden i stadsbilden – så kallat ogräs accepteras på ett sätt som tidigare var otänkbart – och nya slags parker har börjat anläggas i urbana miljöer. Dessa parkers syfte är inte främst att behaga ögat. De är i huvudsak inriktade på att stärka den biologiska mångfalden, och återställa inhemska biomer efter många års vanvård.
Åtminstone sedan Babylons hängande trädgårdar har människan sökt skapa naturliknande idyller i sina städer, men synen på vad som utgör en idyll har varierat genom åren. Ordet ”paradis” härstammar från fornpersiskans “pairidaēza,” som avser en inhägnad trädgård. Himlen var en uppodlad, idyllisk plats, och tills nyligen har grönska i städer ämnat visa människans förmåga att kontrollera naturen. I dag handlar idyll snarare om en vital natur, och om återställandet av inhemska arters möjligheter att frodas.
Stadens gräs
Inte bara miljöorganisationer och stadens sakkunniga, utan också allmänheten, har börjat uppskatta den urbana naturen på nya sätt. Naturens oreda, och de ekologiska fördelar denna innebär, är nu mer omtyckt än tidigare. Offentliga parkers vidsträckta terräng gör att de förblir populära, och deras oskymda sikt gör att de upplevs som säkra. De slättliknande gräsmattorna i dessa parker är emellertid ohållbara. I de flesta av världens städer, oavsett klimat, historia, eller lokala ekosystem, utgör klippt gräs 50–70 procent av de offentliga grönområdena. Och det är bara parkerna. Om också privata gräsmattor, kontorsbyggnader, golfbanor, universitetsområden, vägrenar, idrottsplaner och kyrkogårdar inkluderas, blir den totala arealen gräs enorm (11–25 procent av den sammanlagda stadsarealen). Gräsmattan – som har sina rötter i engelska omständigheter – medför ett ständigt krig mot inhemska arter, vilka skulle kolonisera den värdefulla jorden om de gavs möjlighet. Där gräs dominerar är artrikedomen anemisk.
Stigande temperaturer och vattenbrist kommer att göra välskötta gräsmattor ohållbara. Inhemska växter som etablerat sig på egen hand kan ge bättre marktäcke under dessa förhållanden. Därför krävs nya slags parker, vilka har en förmåga att ta hand om sig själva i ett klimat som ökar påfrestningarna, och vilka medför en förhöjd ekologisk potential.
Evolutionens möjligheter
Då Berlin låg sönderslaget efter andra världskrigets slut, tog det inte lång tid innan växter började slå rot. Efter flygbombningarna var landskapet rikt på kol och kväve, och rallarros, korsörter och robiniaträd trivdes i denna miljö. Också i detta ödelagda land fann livet livsbejakande lösningar.
Och den stad som ger livet en möjlighet inser strax att det inte krävs mycket för att förvandla en grå stad till en grön stad. I Berlin och Zürich tillåts vegetation längs och mellan vägar, och områden under gatuskyltar och träd får sköta sig själva. Resultatet är små blomsterängar som gagnar växter, insekter, och därmed större djur, och människan.
År 2016 påbörjade flera tyska städer ett förvildningsinitiativ på oanvänd urban mark, kallat ”Städte wagen Wildnis” (fritt översatt: Städer som vågar vara vilda). Inledningsvis såg barn möjligheter till äventyr i de vilda landskapen, medan äldre stadsbor tenderade att se oreda. Men den negativa inställningen ersattes av välvilja när anslagstavlor förklarade att initiativet skulle gynna biologisk mångfald.
Världens städer utsätter planetens livsmiljöer för enorm stress, och därför är det viktigt att städerna bidrar till att avlasta Jordens olika ekosystem. Fauna och flora har – föga förvånande – visat sig besitta förmågan att anpassa sig till människoskapade miljöer, och evolutionens uppfinningsrikedom är häpnadsväckande. Ljus som spiller över, föroreningar, import av växter, och upprepade störningar bidrar till att stadens ekologi befinner sig i ständig förändring. Naturvård i staden handlar därför inte nödvändigtvis om att bevara specifika miljöer och arter, utan snarare om att kontinuerligt erbjuda evolutionen möjlighet att verka i det föränderliga urbana landskapet.
