Trots att Amanda Lind (MP) förra veckan sa det enda rimliga, nämligen att det är omöjligt med ständig tillväxt på en begränsad planet, fick hon mycket kritik. Återigen kom motargumenten om att en krympande kaka drabbar alla och att politiker som hon ska avhålla sig från filosofiska spekulationer.
De få gånger vi har debatt om nedväxt i det här landet blir det lätt tröttsamt. Kritikerna gör sällan en ansats till att förstå resonemanget. Går en oljetanker på grund i Östersjön ökar den ekonomiska tillväxten, men effekten blir förstås förödande för havet och djurlivet. Det borde vara uppenbart för de flesta att vi inte kan mäta ekonomisk utveckling med en sådan måttstock.

Men även nedväxtlägret skulle kunna fila på argumenten. Att tala om en krympande ekonomi i tider med stora klassklyftor uppfattas lätt som en käftsmäll mot vissa grupper. Därför behöver tillväxtkritiken kombineras med ett klassperspektiv. Vad är det som behöver minskas, och av vem?

Vi vet att världens rikaste tiondel står för nästan hälften av världens utsläpp. I Sverige har alla minskat sina utsläpp sedan 1990, förutom den rikaste tiondelen, som tvärt om har fortsatt att elda på som om inget har hänt. Det här sätter normen för vad som uppfattas som klimatmässigt acceptabelt och det försvårar möjligheten till att göra omställningen till ett gemensamt projekt. Om de rikaste åker på weekendresor till London och köper ännu en bil till hushållet, då vill andra göra likadant.

Kan ett samhälle utan ständig ekonomisk tillväxt beskrivas på ett positivt sätt? Tanken slog mig när jag tittade på Enskede skolas eget olympiska spel. OS i Enskede inleds med att skolans elever paraderar bakom flaggor för de länder som de representerar; Spanien, Kuba, Sverige, Indien etcetera, ner till idrottsplatsen. Där väntar en hel dag med tävlingar i olika grenar. Jag tycker att det här är ett fint exempel på hur vi kan skapa meningsfulla aktiviteter, som i praktiken inte har någon klimatpåverkan.

Barn kan springa hur många varv som helst på 400-metersbanan, stöta kula och hoppa längdhopp utan att några planetära gränser överskrids. Samtidigt är en OS-dag sannolikt så mycket mer minnesvärd för de flesta ungdomarna än en dag i shoppingcentret.

Enskede skolas OS är en del av samhällets offentliga service, som jämfört med privat konsumtion har en minimal klimatpåverkan. Därför borde tillväxtkritiker tydligt säga: Offentlig sektor ska få växa, det är annat i samhället som behöver krympa. Vi behöver korta vårdköerna, ta hand om våra äldre bättre, skapa världens bästa skola och se till att kultur och fritidsaktiviteter för ungdomar blir helt avgiftsfria. Att öka och förbättra den offentliga servicen kommer att skapa bättre livsvillkor för alla utan att utsläppen ökar. När vi samtidigt förbjuder lyxprylar, beskattar utsläppsdrivande konsumtion och ställer krav på industrin att bara tillverka cirkulära produkter då skapar vi ett samhälle där tillväxten minskar inom den privata konsumtionen.

Jag tror de flesta skulle fatta poängen: Vissa delar av samhället får växa och utvecklas, andra delar begränsas. Det är så vi bygger ett samhälle inom naturens ram där våra barn och barnbarn kan leva goda liv.

Kan nedväxtdebatten handla mer om just detta?