Om en vecka går USA till val. Det är ett val med två väldigt dåliga alternativ. I ena ringhalvan har vi Donald Trump som flörtar öppet med högerextremister, som återigen vill dra USA ur Parisavtalet och stoppa klimatinvesteringar, som hotar att avskeda alla som inte är lojala med honom och som vill bygga högre murar mot Mexiko och göra livet surt för alla USA:s invandrare. Jag skulle kunna fylla hela den här texten med ytterligare argument för varför Trump inte är någon lämplig presidentkandidat, men om ni inte har levt under en sten de senaste tio åren har ni antagligen hört dem tidigare, så jag lämnar det därhän.  

I kontrast till Donald Trump framstår den andra presidentkandidaten, Kamala Harris, som ett under av rimlighet. Till skillnad från Trump är hon en förkämpe för rätten till fri abort och för hbtq-personers rättigheter, inom klimatpolitiken har hon ställt sig bakom en green new deal och driver inom den ekonomiska politiken en linje som ligger helt klart till vänster om Trumps (utan att för den sakens skulle alls vara vad vi i Sverige skulle kalla för vänster).

Men samtidigt kan man också konstatera att Harris har gjort väldigt lite för att stoppa Israels pågående folkmord på palestinierna, tvärtom har hon och Biden till stor del bidragit till att finansiera Israels militär. Så sent som i augusti i år sa hon att hon inte kommer att stoppa fracking (det vill säga den metod som används för att utvinna fossila bränslen som naturgas och skifferolja) om hon blir president. Under sin tid som advokat blev hon känd för att vara ”tough on crime”, alltså förespråka hårda straff, och även om hon – till skillnad från Trump –  vill göra det lättare för USA:s alla papperslösa att bli amerikanska medborgare har hon också lovat att utöka gränskontrollerna och göra det svårare att fly till USA. 

I en värld där den ena presidentkandidaten inte hette Donald Trump hade vi säkert haft en mer nyanserad diskussion om Harris fördelar och brister. Men som det är nu vinner Harris poäng enbart genom att inte vara Trump. Vilket på ett sätt är rimligt, det mesta som inte är Trump är trots allt mycket bättre. Men bara för att man inte är Trump så betyder det inte att man är en perfekt presidentkandidat. 

Det finns också en tradition inom många liberala läger att ha orimligt höga förväntningar på presidenter från Demokraterna. Minns till exempel Barack Obama som knappt hann tillträda som president innan han fick Nobels fredspris. Harris är, precis som Obama, rasifierad, och dessutom kan hon bli USA:s första kvinnliga president – bara det gör att förväntningarna på henne skruvas upp. Men precis som med Obama är det troligaste att hon, om hon blir vald, kanske kommer att åstadkomma några positiva reformer, men att hon på det stora hela kommer att föra ungefär samma linje som de flesta amerikanska presidenter har gjort de senaste decennierna. Dels för att hon inte är så progressiv som hon vill ge sken av och dels för att det är svårt att åstadkomma några stora kursförändringar i USA. För att göra det behöver man också samla en majoritet i kongressen, vilket är långt ifrån säkert att Demokraterna kommer få.    

Ett faktum som det pratas alldeles för lite om är de gigantiska ekonomiska klyftorna i USA. 47 miljoner amerikaner lider av matbrist. I en storstad som Memphis lever 36,6 procent av alla barn i fattigdom och offentliga kylskåp har blivit en allt vanligare syn i stadsbilden. 

Under de senaste 30 åren har ojämlikheten i USA vuxit oavbrutet och den rikaste procenten tjänar i dag i genomsnitt 139 gånger så mycket som de fattigaste 20 procenten. Det här är en utveckling som har tillåtits att fortsätta oavsett om det är Republikanerna eller Demokraterna som har suttit vid makten. 

För att förstå USA och för att förstå varför Trump nu – trots hans narcissism, Hitler-vurmande och grova lögner – ser ut att återigen kunna bli president tror jag att det här är viktigt att ha med sig. Många amerikaner beskriver ekonomin som den viktigaste frågan i valet och Trump ses som en affärsman som förstår sig på ekonomi, någon som kan ”få USA på fötter igen”, som vill värna om de inhemska jobben och som inte vill lägga kraft och resurser på att engagera sig i konflikter långt borta.

Det finns förstås även andra orsaker till Trumps popularitet, såsom en utbredd rasism i det amerikanska samhället och en konservativ våg som drar genom stora delar av världen, men jag tror inte att man ska underskatta att många faktiskt tror att de kommer få en bättre ekonomi med Trump som president. 

Det rimligaste hade kanske varit om vi hade sett en stark vänstervåg som följd av den höga ojämlikheten. Sådana vågor har kommit då och då, först för tretton år sedan med Occupy Wall street-rörelsen, därefter inför förra valet med framgångarna för Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez, och det är inte helt osannolikt att vi kommer få se en ny sådan våg i närtid, särskilt om Trump blir vald. Men i stort har ”vänstern” (om man nu ska räkna Demokraterna till vänstern) misslyckats med att svara på de ekonomiska utmaningarna som många amerikaner ser i sin vardag.

Framträdande demokrater som Hillary Clinton har setts som en del av eliten, de som ägnar sig åt att se ned på och förtrycka fattiga människor istället för att stå upp för dem. Trump däremot har – trots sin förmögenhet och trots att han driver en ekonomisk politik som kommer att gynna den rikaste procenten – setts som en folklig utmanare, kanske helt enkelt för att han uttrycker sig på ett enkelt sätt. 

Så nu är vi alltså här: i ett val där den ena kandidaten visserligen är betydligt bättre än den andra, men där båda kandidaterna saknar progressiva visioner – både för att förbättra livet för alla fattiga amerikaner och kring USA:s roll i världspolitiken. 

Jag kan inte säga annat än att jag tycker att det amerikanska folket förtjänar någonting bättre.