– Jag tycker att jag ser en längtan hos politiker idag efter ett vänligare samtalsklimat, sade ärkebiskop Martin Modéus i ett samtal under Almedalsveckan. Det gick ett litet sus av förvåning i domkyrkan där vi satt.
Jag kände mig provocerad över ärkebiskopens aningslöshet. Vilken planet bor han på, som inte verkar se eller höra hur anständighetens gränser rasar runt omkring oss, i ett samhälle där ledande politiker gör sitt bästa för att ställa grupper mot varandra? Vad vet han om de känslomässiga och mentala effekterna av den smygande anpassning som vi icke-etniska svenskar gör? Små förflyttningar som sker nästan obemärkt och som man förstår först efteråt.
Men samtalet mellan Martin Modéus, Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson och journalisten Anna Lindman dröjde kvar i många dagar och fram sprang något annat. Verkligt hopp!
För samtalet började med att Modéus och Mattsson gav exempel på människors inneboende medmänsklighet och att vi mår bra av att känna att vi bidrar och gör något gott för andra och jag tänker att det är sant. Jag minns den starka samhörighet som uppstod när flyktingarna kom 2015 och hela grannskapet gick samman och hjälpte till på den tillfälliga flyktingmottagning som Svenska kyrkan öppnade i en övergiven lagerlokal. Vi kände oss oövervinneliga, viktiga och bra.
Därefter diskuterade Lindman, Mattsson och Modéus bemötande. Lindman påstod att begreppet ”lågaffektivt bemötande” är utskällt och det är ju ett tecken i tiden att en metod som går ut på att bekräfta den andres känslor för att kunna hjälpa hen att komma ur en känslomässig låsning, numera anses provocerande. Mattsson uttryckte det så vackert som att ”lågaffektivt bemötande handlar om att tillåta den andres jag att få syn på sig själv”.
Och så denna slutkläm av ärkebiskopen: ”Jag ser att dagens politiker vill något annat och vi behöver hjälpa dem att bejaka det.” Det tog tid för hans ordfrö att gro men när det slog rot tänkte jag att det är ju just precis detta vi behöver nu. Vi behöver känna att vi har möjlighet att välja något annat än det hat och den rädsla som göds. Kanske är det inte alls så att politiker generellt har lust att upprätta människovärdet, men om vi agerar som om det vore så kommer det att leda till att våra politiker blir påminda om sin medmänsklighet. Vi måste väcka deras längtan efter att göra gott.
Sch, lyssna, alla har en röst! står det inristat på skulpturen ”Lyssnandet”, uppförd i Almedalen till Ing-Marie Wieselgrens minne. Hon som alltid hade tid att lyssna, hon som aldrig upphörde att vara nyfiken på andra människor, som ville förstå också de som inte tyckte som hon.
Spåren går ihop. Jag tror att vår ärkebiskop på sitt lågmälda vis vill skynda på oss att våga ta de viktiga första stegen för att ta ansvar för vår egen samtid och framtid. Och Ing-Marie Wieselgrens ord landar så mjukt i mig: ”När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar hoppas jag för dig också.”
Människors längtan efter att göra gott.
Ingen blir bättre av att vara rädd (citat I-M Wieselgren).
