I Den livsfrämjande staden, en artikelserie i fem delar varav det här är den första, utforskar Emil Siekkinen hur vi kan förbättra våra stadsmiljöer. Genom att ge vilda djur utrymme, främja grön infrastruktur och gynna stadsodlingar kan vi skapa hållbara och motståndskraftiga städer som efterliknar naturens kretslopp, skriver han.
Läs även del 2 – Stadens gräs och ogräs • del 3 – I trädens skugga • del 4 – Odla mat i städerna • del 5 – Den cirkulära staden.
När människan började bli bofast, slog hon sig ned i nejder där fauna och flora frodades. Människan drogs till områden av detta slag eftersom de var fyllda av liv och bådade en god tillvaro. Med tiden utvecklades dessa fasta boplatser till mänsklighetens mest betydande städer.
När Henry Hudson och hans besättning seglade längs ön Mannahatta (som nederländska kolonisatörer kom att benämna Nieuw-Amsterdam), befann de sig intill en nejd som rymde 50 olika ekosystem. Biologiskt sett var ön en av Nordamerikas rikaste trakter. De som bodde i trakten innan européernas ankomst, Lenape, var självhushållande, och använde sig av ett slags småskalig cirkulär ekonomi. Som ett självhushållande folk hade Lenape en djup förståelse för hållbar resursanvändning, och i stället för att ödelägga den natur som försörjde dem, var Lenape en del av densamma.
Tids nog förändrades detta på ön, och detsamma kan observeras överallt där människan slog sig ned. För i och med människans ankomst till en nejd reducerades den lokala faunan vanligtvis kraftigt, och många arter decimerades, utplånades eller tvingades i exil i områden där det var svårare att överleva.
Denna utveckling har lett till en missuppfattning att vilda djur endast hör hemma i avlägsna och ogästvänliga trakter, och att människodominerade landskap är olämpliga för vilda djur.
Det är dags att omvärdera denna vrångbild och inse att vilda djur har en naturlig plats i de gästvänliga trakter där människor gärna bor. Bevisen blir allt starkare för att vild fauna kan leva och frodas i människodominerade landskap. Separation mellan människosamhället och de vilda djuren är inte nödvändig för deras bevarande, och det finns fördelar med att integrera vilda djur i staden, för både människa och djur.
Staden som en ark
Över hela världen har de senaste åren inneburit en ökning av antalet djur som flyttat in i städerna. Dessa vilda djur lär sig att bli stadsbor, upplever den människoskapade stadsmiljön på sitt sätt, och uppfattar en rik och gynnsam miljö. Staden kan mycket riktigt fungera som en ark för vissa arter, ett skydd mot extrema förhållanden, och en möjlighet till överlevnad i en föränderlig värld.
Ett minskat trafikflöde och reducerat buller kan vara allt som krävs för att nyfikna djur ska flytta in i staden. Under covid-pandemin sågs exempel på detta, när många djur vågade sig in i annars hektiska urbana områden. Små insatser kan leda till stora fördelar. Minskade ljusföroreningar är ett exempel på detta. Konstgjort ljus stör miljontals flyttfåglar, bidrar till att havssköldpaddsungar dör, och minskar insektspopulationer. Växter påverkas också negativt av artificiellt ljus vilket gör dem mer mottagliga för föroreningar och torka. Genom att minska onödig utomhusbelysning, använda riktade ljuskäglor, dimma ned belysningen då färre människor är ute, samt genom att bevara naturligt mörker och natthimlen, kan stadsbor spara energi, minska kostnader, reducera CO₂-utsläpp, och undsätta såväl fauna som flora.
Livets nätverk
Att skapa korridorer för djur så att de kan undvika dödlig trafik, och röra sig mellan stadens grönområden, är effektiva sätt att underlätta stadslivet för vilda djur. Ett nätverk av stigar, som erbjuder säkra vägar genom stadens asfalt och betong, kan sammanlänka områden med tät växtlighet. Promenadstråk, cykelbanor, järnvägsspår, flodbankar, avenyer kantade av träd och vägrenar vars växtlighet inte klipps kan alla vara en del av detta nätverk.
Runt om i Sverige klipps inte längre allmänningar under vår och sommar. I städer som Berlin och Zürich tillåts vegetation växa längs vägar, på rondeller, samt under gatuskyltar och träd, vilket skapar små livsgivande blomsterängar. Järnvägsspår med breda, otillgängliga marginaler erbjuder växter, insekter, och djur stigar genom stadslandskapet.
Väggar och murar kan också bli välmående ekosystem, och platser där bin lätt kan finna föda skapas genom att plantera busskurers och cykelställs tak.
Det kan tyckas som om stadslivet är för stressigt för vilda djur. Det finns emellertid studier som visar att såväl insekter som större djur mår bättre i staden än på landsbygden. Stadsbin har visat sig vara vid bättre vigör än bin på landet. Flera däggdjur visar mindre territoriell aggressivitet i staden än på landsbygden, vilket beror på att mattillgången är bättre i den urbana miljön. Förutom mindre aggressivitet ägnar stadsdjur också mer tid åt sina familjer, de börjar föredra monogami och lever längre än kusinerna bortom staden.
Leder då inte större däggdjur i staden till direkta konflikter med människor? Endast i undantagsfall. Såväl studier som anekdoter visar att vilda djur helst undviker människan, och är aktiva då människor sover.
Människans ansvar
Städer har möjligheten att göra naturskydd till ett centralt mål för stadsplaneringen. Större områden av inhemska habitat kan bevaras och länkas samman av gröna korridorer. Vilda djur har kanske bara börjat flytta in i staden, och det bör vara av hög prioritet att underlätta deras inflyttning, så att fler arter kan ansluta sig till dem som redan gjort sig hemmastadda.
Människans aktiviteter påverkar hela planeten. Hon bör därför ge naturen sitt stöd, och underlätta för djur att leva i de städer som tar allt större plats, och kräver allt större resurser. Om mänskligheten vill undvika arters utplåning, måste hon göra städerna vildare. Att djur trivs i stadsmiljö är ett tecken på att staden mår bra. Vad som är bra för igelkotten – ett frodigt landskap med ren luft, oförorenat vatten, och levande jordmån – är också bra för människan. Och vilda djur kan återställa något av den obalans människan orsakat i naturen. Med en rik fauna är det troligare att livsmiljön blir självreglerande, vilket innebär att arters populationer inte överbelastar systemet. Det kan förslagsvis medföra att rödrävar kontrollerar hardjurspopulationerna, vilket leder till färre skador på grödor i kolonilotter, trädgårdar, och eventuellt urbant jordbruk.
Genom att främja denna samexistens kan människan ta ansvar för andra arters fortsatta existens, och skapa en hållbar framtid, i vilken städer inte bara är platser för människor utan också fristäder för djur och natur.