Häromveckan kom uppgifter om att talibanerna, som nu är inne på sitt tredje år efter maktövertagandet 2021 i Afghanistan, har infört allt hårdare sharialagar. I ett 144 sidor långt dokument radar de upp en lång rad förbud. Det handlar om att män inte får raka av sig skägget, kvinnor måste täcka sina kroppar inklusive ansiktet för att inte väcka begär hos män, man får inte titta på någon av motsatt kön om det inte är ens partner eller någon som tillhör släkten, det är förbjudet att lyssna på musik eller sjunga och läsa högt och medierna får inte publicera bilder på någon levande varelse. 

Kort sagt: det är svårt att ens föreställa sig något mer strikt religiöst land och där toleransen mot alla typer av oliktänkande är så gott som obefintlig. För de miljontals kvinnor som lever i landet, men också för sekulära, kristna och dem som tillhör förtryckta minoritetsgrupper är det säkerligen ett helvete. Lägg till detta att det råder en svår humanitär kris, enligt Amnestys senaste rapport är 29 miljoner människor i behov av hjälp och 2,4 miljoner barn riskerar akut undernäring. Samtidigt har organisationer som tidigare har kunnat hjälpa på plats, som Svenska Afghanistankommittén, tvingats lämna landet.

Mot bakgrund av detta är det lätt att förstå att de flesta länder i Europa i nuläget inte deporterar några flyktingar till Afghanistan. Vad som är svårare att förstå är att svenska Migrationsverket, trots att vi inte har något avtal med talibanregimen och därmed inte kan utföra några utvisningar, fortsätter att ge många afghaner avslag på deras asylprövningar. Farr (Flyktinggruppernas riksråd) släppte nyligen en rapport där de har granskat 300 ärenden rörande Afghanistan efter talibanernas maktövertagande. I rapporten jämför man Sveriges beviljade uppehållstillstånd till afghaner med andra länder i Europa – och skillnaderna är hisnande. 

I Sverige fick under 2022 47 procent av asylansökningarna positiva beslut. I Tyskland var motsvarande siffra 96 procent, i Spanien 99 procent, i Italien 96 procent, i Österrike 94 procent, i Schweiz 97 procent och i Nederländerna 99 procent. Siffrorna är visserligen två år gamla, men Farr skriver samtidigt i en avslutande kommentar att de inte kan se att situationen för utsatta afghaner i Sverige har förbättrats. 

Hur kan det komma sig att svenska Migrationsverket gör en så helt annorlunda bedömning än sina europeiska motsvarigheter? Återkommande i de flesta fall är att Migrationsverket bedömer de asylsökandes berättelser som ”ej trovärdiga”. Detta oavsett om de åberopar att de är konvertiter eller ateister, att de har ”västerniserats” (alltså att de har anpassat sig till en västerländsk livsstil, vilket gör att de skulle råka ut för problem om de återvänder till Afghanistan) eller att de tillhör den utsatta minoritetsgruppen hazarer. Man menar att de sökande lämnat ”vaga och detaljfattiga uppgifter”, eller att de bör kunna dölja sin ”västernisering” om de återvänder till Afghanistan. När det gäller dem som är hazarer (vilket de allra flesta afghaner i Sverige är) menar Migrationsverket att det i sig inte är en skyddsgrundande faktor, trots att det finns gott om vittnesmål om hur hazarer har misshandlats och till och med dödats sedan talibanerna tog över makten och trots att den franska Migrationsöverdomstolen gör en helt annan bedömning.

Resultatet av det här blir att väldigt många afghaner hamnar i ett limbo – de får inte tillåtelse att stanna i Sverige, men de kan heller inte återvända till Afghanistan. Migrationsverket försöker på olika sätt uppmuntra dem som får avslag att frivilligt återvända, men det är, av naturliga skäl, väldigt få som gör det. Istället blir många papperslösa eller flyr till något annat EU-land där det är lättare att få asyl. 

Tidöpartierna har som uttalad ambition att sänka invandringen till ett minimum och att utvisa så många som möjligt från Sverige, och de är på god väg att lyckas. Men även utifrån det resonemanget är det svårt att se logiken i att ge avslag åt en grupp som inte går att utvisa. Kanske hoppas de på att så många som möjligt ska söka sig till andra EU-länder, trots att det är förbjudet och att flyktingarna enligt Dublinkonventionen ska skickas tillbaka till Sverige om de söker asyl i ett annat EU-land under den närmaste tiden efter att de har fått avslag. 

Men de som inte åker till något annat land utan blir kvar i Sverige – kanske för att man skaffat sig vänner eller blivit tillsammans med någon här – riskerar att falla offer för oseriösa svarta arbetsgivare eller dras in i kriminalitet, det vill säga sådant som regeringen till varje pris vill stoppa. 

Det finns ingen logik bakom att Sverige ska fortsätta neka afghaner uppehållstillstånd och agera på tvärs mot nästan alla andra EU-länder. 

Det är dags för en allmän amnesti för afghaner, helst i går men gärna i morgon.