Lukas Romson, transaktivist och tidigare socialdemokratisk lokal- och kyrkopolitiker, skriver på Facebook att hans relation till Socialdemokraterna länge har varit ansträngd. Även om mycket bra finns kvar i partiet, fina människor, delade minnen och drömmar.

Partiet har förändrats, menar han, och han tror inte att han kan rädda det längre. ”För mig, som kristen och humanist, bygger vi ett bättre samhälle med hjälp av sånt som jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Tillsammans med visioner och jävlar anamma. Det har varit mycket litet av sånt de senaste åren från dig SAP.” Så efter tjugo år lämnar han Socialdemokraterna och alla politiska uppdrag, och går med i Miljöpartiet istället.

Socialdemokrater som tror på jämlikhet och solidaritet är ett luttrat släkte. Ibland framstår de närmast som gisslan i ett parti där medmänskligheten får stå tillbaka för snart sagt allt annat. Inte minst den kontrollmani som har bäddat för de politiska strömningar som gav oss en Tidöregering.

Lukas Romson ger inga detaljer om precis vad som slutligen har fått bägaren att rinna över för just honom. Men han lämnar partiet strax efter det att hans före detta partikamrat Lawen Redar sagt i Ekots lördagsintervju att hon anser att den blåbruna regeringen är helt rätt ute i migrationspolitiken.

Det vill säga, hon kallade dem naturligtvis inte blåbruna. Helt hovsamt sa hon istället att de inte har så mycket att komma med i integrationspolitiken. Nej, Lawen Redar, de styrs av ett parti som inte vill ha någon integration. Ett parti som vill ha stängda gränser för att de har en rasistisk och förvriden syn på ”svenskhet”, inte för att Sverige inte kan ta hand om människor som flyr.

Intervjun handlade egentligen om de integrationspolitiska förslag som Redar och hennes arbetsgrupp har lagt som del i partiets arbete med framtidens politik. I förslagen kan man se att det finns tankar om jämlikhet och solidaritet. Människor ska bo ordentligt, lära sig svenska, få en god utbildning, kunna försörja sig och inte riskera att bli offer för hederskultur.

Men alltihop genomsyras av samma gamla auktoritära kontrollmani, bara mer av den. Reglerna ”ska inte ge något utrymme för val av boendeform för någon asylsökande i Sverige”, de ska bo på statliga mottagningscenter och därmed basta. En nationell folkräkning ska genomföras – trots en utredning från Expertgruppen för offentlig ekonomi förra året visade att ingenting finns att vinna på en sådan. Ingen som lever på försörjningsstöd ska få flytta in i ett utsatt bostadsområde. Språkkrav för försörjningsstöd ska införas – utan några som helst belägg för att hot är en fördel vid språkinlärning. Och så vidare.

Arbetsgruppen har en poäng när de ser boendesegregation främst som segregation mellan fattiga och rika. Men tanken är att utsatta områden ska lyftas genom att man renoverar och bygger nya bostäder för dem som har råd samt genomför ”strategiska rivningar”. Så rikare och mer väletablerade ska flytta in – och de fattiga, då?

Det finns ingen substans i Lawen Redars svar på frågan om vart de ska ta vägen. Människor ska inte bli bostadslösa, de ska inte vara fattiga eller arbetslösa, de ska arbeta. Jaha, men ska fattigdomen då upphöra när man har rivit deras hus, men innan de får flytta in någon annanstans?

I förslagen finns ord som statlig och obligatorisk i överflöd. Frihet och egenmakt finns ingenstans. Det är som om det vore en lyx för väletablerade, och inte något som vi alla behöver. Att kunna använda de resurser man har, och till exempel flytta in hos en släkting som har plats och slippa bo på förvar. Eller att själv se när det passar att barnet börjar på förskola. Nej, är du nyanländ eller fattig får du sitta ner och låta staten bestämma.

De auktoritära dragen är ingenting nytt i socialdemokratin, även om uttrycken bitvis är mer drastiska och rakare här. Kanske är det därför Lawen Redar kan sitta och säga i radio att Tidöregeringens ”strama” migrationspolitik är ”helt riktig”. Utan att överhuvudtaget distansera sig.

Däremot talar hon om röda linjer – men inte mot fascismen, utan mot de andra oppositionspartiernas något mindre hårda politik. Ska de samarbeta med S ska de i stora drag skriva under på Tidöpolitiken. Det antydde Magdalena Andersson redan strax efter valet 2022, och tonen mot Tidölaget har varit kusligt beskedlig sedan dess.

Tomas Ramberg konstaterar i Dagens nyheter att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet får bereda sig på att bli överkörda med ångvält om de ska ingå i eller medverka till en S-ledd regering efter valet. De har ju varit med förr – fråga Lukas Romsons syster Åsa Romson.

Tillsammans har de tre mindre oppositionspartierna enligt den senaste sammanvägda opinionsundersökningen 19,4 procent, och oppositionen har haft en stabil ledning på 5–10 procent sedan november 2022. Så de tre bör ha beredskap, men inte på att lägga sig platt, utan på att måla egna linjer, om möjligt tillsammans, i både rött och grönt.