Den senaste tiden har kommunstyrelsens ordförande i Göteborg Jonas Attenius (S) varit i blåsvädret. I GP kallar ledarskribenten Adam Cwejman honom för en principlös och farlig politiker. Det tidigare kommunalrådet för samma parti, alltså Socialdemokraterna, Ann-Sofie Hermansson skriver i samma tidning att det är ”omdömeslöst att i en tid av växande antisemitism skråla med i kören som vill utplåna judarna”. Även Ebba Busch har varit ute och sagt att Jonas Attenius borde lämna sin post som kommunstyrelsens ordförande. På sociala medier har drevet varit ännu värre. 

Vad är det då Attenius har gjort? Har han skrivit att alla judar borde dö? Har han gått i ett demonstrationståg som hyllar Hamas? I så fall hade kommentarerna förstås varit begripliga. Men det han kritiseras för nu är att han har hållit ett tal på den muslimska högtiden Eid al-Adha. Under talet lyfte Attenius fram att Göteborgs stad har valt att bojkotta varor från Israel. Ett beslut som än så länge inte har blivit verklighet eftersom både SD och L har valt att överklaga det till förvaltningsrätten. Men nu var det inte beslutet i sig som Attenius kritiserades för utan att han pratade om det i det här sammanhanget. Att säga något sådant utan att samtidigt kritisera Hamas blev tydligen för mycket för många. Attenius beskylls nu för att elda på judehatet. Det hjälper föga att han i flera andra sammanhang har kallat Hamas för en terrorsekt som måste bekämpas. 

Det är sant att det finns problem med antisemitism i en del muslimska kretsar. Men det är lika sant att för väldigt många muslimer så är det enbart staten Israels övergrepp på den palestinska befolkningen som är problemet, inte judar eller judendomen. Att inte kunna prata om Israels folkmord på palestinier inför en muslimsk publik och samtidigt lyfta ett politiskt förslag som man har lagt blir absurt. 

Man kan diskutera effekterna av en bojkott och man kan för all del tycka att Attenius borde ha lyft fram att det inte bara är israeliska varor som Göteborgs stad vill bojkotta utan också varor från andra länder som begår folkrättsbrott som Ryssland och Marocko. Det är också rimligt att tycka att om det ska bojkottas så borde även andra länder som Kina, som ockuperar Tibet och förtrycker uigurerna, inkluderas. 

Men att Attenius skulle uppmuntra till antisemitism bara för att han tar ställning mot Israels krig håller inte. Om man tror det utgår man från att de flesta muslimer är antisemiter och inte klarar av att hålla isär Israels övergrepp från judendomen, vilket i sig är en farlig generalisering. Att låtsas som att Jonas Attenius skulle vara en anhängare av islamism blir också en smula märkligt när han i andra sammanhang har velat stoppa bidrag till religiösa friskolor, velat stänga moskéer och emellanåt uttalat sig väldigt hårt om invandrare. Attenius tillhör trots allt ett parti som under lång tid har börjat spela mer och mer på Sverigedemokraternas planhalva. När S i Göteborg nu, uppbackade av V och MP, fattar ett modigt beslut om att bojkotta israeliska varor får det så massiv kritik att det riskerar att leda till en ganska stor backlash. 

Det är också talande att Attenius partiledare Magdalena Andersson inte alls får samma kritik för att fiska i grumliga vatten när hon i Almedalen pratar om att hon vill att ”den svenska flaggan ska hissas på varje svenskt torg”. Om Attenius tal underblåser antijudiska strömningar, borde då inte också Anderssons tal underblåsa alla de som inte vill ha några med utländsk bakgrund i Sverige? 

Det är viktigt att tala om och lyfta upp antisemitismen, men det är också viktigt att tala om den utbredda islamofobin – en islamofobi som allt som oftast tar sig uttryck i att man buntar ihop alla muslimer som judehatande extremister. Reaktionerna på Attenius tal visar att den typen av islamofobi tyvärr är väldigt stark i det politiska samtalet.