Det går runt en film på sociala medier, en där olika höga ledare samlas på fest. Det ser plastigt ut. Ansiktena sitter inte alltid som de ska, och ibland är människorna djur. Om man följer den till synes väldigt oröda tråden så finner man snabbt att det tydligen är Hillary Clinton som styr hela maskeraden. Hela Hillarysegmentet inleds med några pizzakartonger. Som för att förklara för oss att det är en konspirationsteori vi får gestaltad framför våra ögon . Om bilderna är valda av någon som roat sig, eller av en AI efter en kortare uppdragsbeskrivning framgår inte. Men man ser snabbt att det inte är på riktigt.

Men AI är på riktigt, och den inslagna vägen är vansklig.

Vi kanske vet det, men vi försvarar oss, drar våra käpphästar: De AI-verktygen vi har kan inte rita händer, texterna känns ytliga, det är inte ”riktig” allmän intelligens, det bara ser ut som det; det nydanande i musiken är bara märkligheter, inte nydanande; AI är bara en slumpgenerator som gissar nästa ord från en mängd exempel den samlat på sig, så den kan aldrig hitta på något nytt; AI kopierar bara andra; AI kan inte ens räkna.

Egentligen hamnar de flesta av argumenten om ”riktig intelligens” i olika versioner av debatten kring tankeexperimentet med kinesiska rummet, och landar i en diskussion om medvetande. Och det kanske stämmer. Kanske är det någonting fundamentalt annorlunda med vårt medvetande, något som inte kan fås. Men kanske, bara kanske spelar det ingen roll?

Forskare vid Apple slår också fast att inte ens den senaste modellen från Open AI kan resonera matematiskt, den har bara tränats på att agera så att det ser ut som om den resonerar. De har ett finurligt exempel där en person vid namn Oliver plockar 44 kiwifrukter på fredagen, 58 på lördagen och på söndagen dubbelt så många som han plockade på fredagen – men fem av de sistnämnda är lite mindre än de andra. Så hur många kiwifrukter har han plockat? De flesta bättre språkmodeller räknar av någon anledning bort de fem mindre frukterna. Forskarna kallar den där vilseledande extrainformationen för ”no-Ops”. Och jag utmanar er att testa själva.

Men spelar det någon roll om personen i det “kinesiska rummet” kan kinesiska? Spelar det någon roll om Chat GPT, Llama, Claude, Gemini, Grok eller någon av de andra verkligen ”förstår”, verkligen är “medveten”?

Chat GPT är nu på område efter område ytterst kompetent, den löser de flesta vardagsproblem du har i matematik och rätt många betydligt mer avancerade, den är bättre än de flesta kolleger och vänner på att svara på juridiska frågor och komma med input på texter. När jag vill kolla om jag logiskt tänkt rätt, så är det lättare att kasta ut sin kod till en AI och se hur koden och dess syfte tolkas, än att förklara allt som behövs för att en kollega ska begripa.

Men det är inte bara Chat GPT. Notebook ML plöjer utredningar snabbare än de flesta och sammanfattar häpnadsväckande bra det man undrar, och företag använder det för att göra poddar. Perplexity hittar oftast bra källor till det man vill få googlat, våra telefoner använder AI för att redigera bilder åt oss. Elevenlabs är så bra på att kopiera någons ljud att Jimmie Åkesson äntligen fick prata arabiska. Olympiska kommittén arbetar på att ta fram en app som från en film ska evaluera om ett barn borde satsa på idrott, och i så fall vilken sport hen borde satsa på. Man påstår att det är en rättvisefråga, att även fattiga ska kunna bli stjärnor. 

System finns för ansiktsigenkänning och att identifiera människor och i Ukraina används drönare som med hjälp av AI nu ”lär sig känna igen ryssar”, de ska ha ökat sin “dödlighet” från 50 procent till 80 procent. 

Även om AI:n inte förstår på riktigt, och man inte behöver den för att kunna läsa böcker, klättra i berg, dansa eller ens skriva en ledare, så har det blivit en integrerad del av våra liv. Så kan den snart göra det mesta som vi kan göra. Även om den/de inte har någon egen vilja, eller egna ambitioner, vad vi vet, så är skillnaden mellan egen vilja och allmän målsättning svårdefinierad, och ur de flesta perspektiv irrelevanta. I de mätområden som är relevanta, dess förmågor att från information ta fram planer och initiera åtgärder, är den redan sannolikt före de flesta av oss på många, många områden. Och en målsättning är bara några rader kod bort. I den meningen spelar det ingen roll om en AI förstår på riktigt, har medvetande eller egen vilja.

Det finns en motrörelse, författare som inte vill ha sina texter återgivna, konstnärer som inte tycker om att man ”stjäl” deras arbete. Tidningar som inte går med på att deras artiklar blir analyserade. Alla är rädda för att bli ersatta. Men problemet med AI är inte att deras text har fått för bra inspirationstexter eller att enstaka människor går utan jobb. Det är ett problem för samhället, som samhället måste lösa. Problemet med AI är att alla verktyg för vilken dystopi du vill finns där. Ansiktsigenkänning, realistiska förfalskningar av ljud och bild, AI som fattar beslut om vem som har potential att leva sin dröm, AI som avgör vem som lever eller dör, AI som kan ta fram planer och sätta dem till verket. Vi är ständigt uppkopplade, vi är ständigt övervakade.

Vi bryr oss inte. I en undersökning visar det sig att 3 av 4 ”européer” kan tänka sig att låta polis och militär använda sig av AI för ansiktsigenkänning av brottslingar/terrorister, och när EU tagit fram lagar så förbjuds ingenting. Restriktioner finns, för företag och enskilda. Men stater får ta fram teknik och utnyttja den. Man pratar om riskerna med att ta fram en AI som är så pass smart att den kan ta fram en AI smartare än sig själv. Vad händer då? Vad händer med vår plats i världen? Allt tyder på att det första steget är taget. Den första artificiella intelligensen, smart nog för att ta fram en AI smartare än sig själv, det var vi.