Det kan smidigt och enkelt transporteras och rengöras, öka hållbarheten på livsmedel och drastiskt minska risken för smitta inom sjukvården. Det är inte svårt att göra reklam för plast som ett formidabelt material. Men forskare varnar för att vi riskerar en farlig miljö- och hälsokris, när vi låter vår värld svämmas över av det lättsålda produkterna. 

– Det är många varningsklockor, säger Martin Hassellöv, som leder forskargruppen marin miljönanokemi, vid Göteborgs universitet.

En val eller sköldpadda insnärjd i ett nät av nylon var länge sinnebilden för plastens baksida. I dag betraktas det som toppen av ett berg av problem, där mikroplast pekats ut som ett av de allvarligaste. All plast som inte tas om hand bryts med tiden ned till mikroplast. Det tillsätts också som ingrediens i allt från kosmetika till rengöringsmedel och det uppstår när bildäck slits eller när vi tvättar våra syntetiska kläder. I världens mest otillgängliga hörn, från världshavens största djup till Himalayas högsta toppar och Antarktis mest otillgängliga vidder, har de små plastfragmenten upptäckts. Men det är närmast våra tätorter och industrier som de största ansamlingarna finns att hitta, berättar Martin Hassellöv.

– Vi gjorde en studie om vilka mikroplaster vi kunde finna i en liten fjord utanför Uddevalla, där såg vi att däckslitagepartiklar var de vanligast förekommande, säger han.

Hemliga ingredienser

Partiklar som i studier från amerikanska älvar visat sig avge ett för vildlaxen giftigt ämne, tillsatt för att förlänga livstiden på däcken. Laxarna blev desorienterade av ämnet som påverkade deras nervsystem. 

– Det var ett väldigt tydligt samband till den här kemikalien, säger Martin Hassellöv. 

Upptäckten följer ett mönster. I plasten finns ofta potentiellt farliga tillsatser, som likt i en trojansk häst följer med mikroplasten när den hamnar i miljön – och kan förstärka miljöpåverkan. Samtidigt betraktas tillsatserna ofta som en företagshemlighet som gör deras effekter svårstuderade. 

– Plast är integrerat i samhället och löser många hållbarhetsproblem. Det är bara det att användningen har skenat iväg och är okontrollerad, i kombination med att det som ingår i plast i stor del är hemliga ingredienser, så man vet väldigt lite om vad det är för kemikalier som används och vilka risker de har, säger Martin Hassellöv.   

Nanoplast – ytterligare ett hot

De miljöföroreningar som uppstår av plast ska nu tacklas av världssamfundet. Sista förhandlingsrundan av det som ska resultera i ett globalt plastavtal äger rum i den sydkoreanska staden Busan i slutet av november. Samtidigt har forskare bara börjat ana vilka risker plastföroreningarna kan innebära för oss och vår miljö.

– Det exploderade, säger Tommy Cedervall, forskare vid biokemi och strukturbiologi vid Lunds universitet.

Han beskriver hur intresset för nanoplast plötsligt tog fart runt 2020. Det är mindre än mikroplast och så mikroskopiskt att det endast med stor möda kan detekteras i vår miljö. På grund av att det är så litet kan det passera de membran som skyddar våra celler. Som fripassagerare på partiklarna kan organiska föroreningar följa med som fäst på dem från omgivningen. Men också kemikalier, proteiner och bakterier.

– Vi hävdar att nanoplasten påverkar naturen på ett annat sätt än mikroplasten, säger Tommy Cedervall, som lett projektet Mistra environmental nanosafety.

Blev chockade

Ändå är det inte främst deras storlek som utgör en fara, enligt forskaren. Vår kropp är van att hantera partiklar i den storleken, säger han. Istället pekar en studie han själv lett mot att partiklarnas ursprung, yta och form avgör hur farliga de är – inte det faktum att de är så små. Något som överraskat.

– Vi blev totalt chockade ska jag ärligt säga.

Alla studier hade då utgått från den nanoplast som produceras inom industrin, där alla partiklar är likartade och runda till formen. Men Tommy Cedervall och hans kolleger mixade istället alltifrån kaffelock till nappar, för att undersöka hur den kan tänkas se ut nedbruten till nanoplast. Då visade det sig att flera nanoplaster, istället för att vara giftiga som många studier med industriellt tillverkad nanoplast visat, kunde förlänga livet på daphnier, ett litet djurplankton som utgör en grundbult i marina ekosystem. En möjlig förklaring är att det lilla kräftdjuret får mer föda när bakterier fäster på nanopartiklarna. Andra nanoplaster i studien lämnade daphnierna helt opåverkade. Däremot visade sig nanoplast från gummigranulat som används till fotbollsplaner vara akut giftigt. 

– Så det är väldigt olika vilken effekt olika material har, säger Tommy Cedervall.

Nanoplast i våtmarker

Samtidigt står det klart att många frågetecken väntar på att rätas ut. Nyligen publicerade en annan forskargrupp vid Lunds universitet en långtidsstudie av vilka effekter nanoplast kan ge i våtmarker.

Till skillnad från Tommy Cedervalls studie användes nanoplast som producerats industriellt och som finns som ingrediens i exempelvis färg. Den tillsattes i artificiella våtmarker i koncentrationer som redan observerats i västsvenska sjöar, och forskarna kunde se hur ekosystemet blev ”omkopplat”. Bland annat slogs daphnier och kiselalger ut medan cyanobakterier förblev opåverkade. Lars-Anders Hansson, professor i biologi vid Lunds universitet och författare till studien, beskriver resultatet som ”mycket förvånande”.

– Långtidsstudien i våtmarkerna visade att vissa nyckelorganismer påverkas kraftigt av nanoplaster, medan andra tycks helt opåverkade, vilket sannolikt får omfattande konsekvenser för hur framtida ekosystem kommer att fungera. Detta är en mycket viktig slutsats på vägen mot att förstå nanoplasters effekter i naturliga ekosystem, skriver han i ett mejl till Syre.

Varför påverkan på daphnierna var så olika i de båda studierna vet forskarna ännu inte. 

– Vi kastar ju oss ut i sådant vi inte vet och ibland är svaren glasklara men ibland visar olika studier till och med motsatta resultat, skriver Lars-Anders Hansson.

All plast bryts ned

Hur snabbt nanoplasten bryts ned återstår att besvara. All plast bryts gradvis ner när den nöts mot andra material. Men också genom bakterier och UV-strålning. Här finns det både dåliga och bra nyheter. Den bra är, att nedbrytningen enligt Tommy Cedervall kan gå snabbare än forskarna tidigare trott, då experiment visat att UV-strålningen inte bara löser upp plasten vid ytan utan tränger in i materialet. Den dåliga är att när nanoplasten bryts ned avger den giftiga molekyler. Också det kan innebära miljöpåverkan, särskilt där det finns stora ansamlingar plastskräp. 

– Där blir det sämre innan det blir bättre, säger han.

Men det kan också finnas skäl till oro när nanoplasten letar sig upp i näringskedjan. I en tidigare uppmärksammad studie, som både Lars-Anders Hansson och Tommy Cedervall var inblandade i, såg de hur nanoplast ansamlas i fiskarnas hjärnor efter att de ätit alger och djurplankton som utsatts för nanoplast. Hos fiskarna resulterade det i deformation och att fiskarna åt långsammare, blev slöare och fick svagare jaktinstinkt. Nyligen upptäckte en forskargrupp nanoplast för första gången också i våra mänskliga hjärnor. ”Inte bra”, konstaterar Tommy Cedervall.

– Plasten tar sig in i fettvävnad och det kan vara väldigt långvariga effekter, att vi får i oss lite till och lite till – sedan plötsligt händer något. Jag går inte runt och oroar mig dagligen, men bra är det inte, säger han.