“Makalöst vackert!” skrev statsminister Ulf Kristersson på sin Instagram i somras efter en veckas fjällvandring runt Abisko (Ábeskovvu på nordsamiska) i svenska Sápmi. De flesta som besökt området skulle nog hålla med. Här finns mäktiga fjäll, blommande fjällängar, vackra forsar och Skandinaviens största fjällsjö. Spendera några dagar här och storskalig bebyggelse, motorvägar, trädplantage, gruvor och energikraftverk känns som en avlägsen (mar)dröm.

Men statsministerns förtjusning till trots har platser som Abisko, med relativt höga naturvärden och biologisk mångfald, kommit att bli alltmer sällsynta. Exploatering av mark för jordbruk, urbanisering, skogsavverkning och gruvdrift har lett till förlusten av naturliga livsmiljöer för många växter och djur. Överfiske, överutnyttjande av skogar och vattenresurser har lett till kraftiga nedgångar i artpopulationer och störningar i ekosystemens balans. Byggandet av vägar, järnvägar och andra infrastrukturprojekt har fragmenterat naturområden och stört rutterna för migrerande djur.

Vi är inne i vad som kallas det sjätte massutdöendet – tre fjärdedelar av alla arter på jorden riskerar att försvinna under de närmaste århundradena. Vad betyder det? Jo, att de livsuppehållande systemen som vi människor och många andra arter är beroende av håller på att kollapsa. En sådan dramatisk förlust av arter kommer påverka allt från pollinering av grödor och reglering av klimatet till tillgången på rent vatten och förebyggande av naturkatastrofer. Även här i Sverige.

Det här har nu politikerna och byråkraterna i EU-maskineriet sent omsider förstått att vi behöver göra någonting åt. Enligt EU:s egen miljöbyrå är över 80 procent av Europas livsmiljöer i dåligt skick. För att motarbeta den negativa utvecklingen och för att återskapa de försämrade miljöerna föreslog därför EU-kommissionen 2022 en juridiskt bindande naturvårdslag som vidhåller att EU-länderna måste återställa minst 20 procent av livsmiljöerna som är i dåligt skick senast 2030, 60 procent senast 2040 och 90 procent senast 2050. Sedan lagen lades fram av kommissionen har den försvagats kraftigt, men beskrivs fortfarande som ”det största som hänt inom naturområdet på EU-nivå sedan art- och habitatdirektivet”.

För en regering vars klimathandlingsplan lyfter fram internationellt samarbete och återställning av torrlagda våtmarker som högt prioriterat, borde ett lagförslag som detta framstå som en våt dröm. Tyvärr verkar regeringen, som sitter bekvämt i knät på svenska industriintressen, inte tänka längre än vad näsan räcker. Redan på miljöministermötet förra året röstade Sverige nej till förslaget, med förevändningen att det kommer ”påverka jordbrukets markanvändning och svensk skogsförvaltning”. Nu ser det ut som att lagen inte kommer gå igenom, efter att Ungern gjort en omsvängning och valt att rösta nej till förslaget.

För drygt två veckor sedan gick klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari ut och sa att ”det är jag som återställer våtmarkerna”. Knappt en vecka senare röstar hon och hennes regering nej till ett lagförslag som hade kunnat vara ett av de skarpaste styrinstrumenten för att faktiskt återställa våtmarker, inte bara i Sverige men även på andra platser inom EU. Tydligare än så blir det inte – regeringen vill hellre ha en värld där vi kämpar för kalhyggesbrukens, trädplantagens och det industriella monokulturjordbrukets rätt att existera, snarare än en värld där 75 procent av jordens arter inte dött ut och där vi fortfarande har rent vatten att dricka och mat att äta.

Fjällvärlden på Ulf Kristerssons Instagrambilder må fortfarande vara makalöst vacker, men politiken han för är inget annat än makalöst ful.