Innan storkarna började återintroduceras till Skåne i slutet av 1980-talet, hade det sista häckande storkparet försvunnit 1954 – på grund av nyfikna blickar. Inte undra på att Petter Albinsson, projektledare för det skånska Storkprojektet, drar sig för att specificera var ett nytt storkpar satt ned sina bopålar. 

– Du kan skriva strax väster om Sjöbo. De är lite störningskänsliga när de precis bestämt sig för en plats. 

Att storkar finner varandra och häckar sker numera varje år. Men den här gången har ett par brutit ny mark, vilket är desto mer ovanligt, då de i regel slår sig ned på samma platser som sina artfränder. Petter Albinsson tror att storkparet hittat rätt. 

– Det är ett jättefint område som vi tror mycket på, säger han. 

Fint betyder i sammanhanget närhet till föda, det vill säga grodor, gnagare, insekter, maskar och annat smarrigt att sätta näbben i. Men efter mer än ett århundrade av målmedvetet arbete för att rationalisera jordbruket på bekostnad av sjöar och våtmarker, kryllar det inte längre av ”fina” boplatser för storken. Turligt nog går utvecklingen idag i motsatt riktning – med satsningar på att återskapa våtmarker, med en rad olika syften, alla mer eller mindre goda för storken. 

– Det kan vara näringsfällor i jordbruket och alla de här andra våtmarkerna man försöker återskapa, numera görs det ju också som översvämningsskydd, säger Petter Albinsson.

Väljer att stanna på vägen hem

Utan hjälp från Petter Albinsson och alla volontärer engagerade i projektet, skulle storkarna inom kort åter bli en svunnen historia i Skåne. Varje år föds ungstorkar upp i hägn, som sedan, i bästa fall, slår sig i slang med de som fötts i frihet och reser söderut. Vid den här tiden på året återvänder storkarna till Skåne efter äventyr på fjärran platser som soptippar och våtmarker i södra Spanien. En del korsar också Medelhavet där det är som smalast och beger sig mot norra Afrika – eller ännu längre söderut, såsom Moçambique och Sydafrika. En färd som inte är utan risker. 80-85 procent av de som lämnar Skånes sydkust, syns aldrig mer till. Många väljer också att stanna på hemvägen.

– Jag fick faktiskt ett mejl nu i helgen från en fransman som hade sett en av våra storkar som häckade där och vi har några i Tyskland, någon i Polen och några i Danmark.

Östersjön är en barriär

Först i juni väntas Petter Albinsson ha en siffra på hur många som återvänt i år. Men han uppskattar antalet häckande par till en 60 stycken. Men varken 50 eller 70 är omöjligt. Därutöver finns det ett antal som är åretruntboende i Skåne och som behöver stödutfodras. Målet är förstås en livskraftig population som förmår ta sig fram i livet på egna vingar. Avgörande är att få fler att nå hela vägen till hembygden. Men Östersjön är en barriär, konstaterar Petter Albinsson.

– De vill helst inte flyga långa sträckor över vatten, i utbredningsområdet är vi verkligen på gränsen.

Men förhoppningen är att fler ska våga när antalet växer. För även om färden över Östersjön kan te sig läskig för de få, kan den bli lättare för flertalet. Nås en kritisk massa, hoppas Petter Albinsson att populationen kan öka eller ligga stabilt, utan Storkprojeket. 

– Om tio år räknar jag med att vi kan avvecklas. 

Ödesfrågan för storken

Samtidigt tornar de extremväder som följer i klimatförändringarnas spår upp sig som ett mörkt moln på himmelen. När värmen aldrig ville infinna sig våren och sommaren 2017 och regnet öste ned, var det hårda tider för storkungarna som kläcktes. Blöta och kalla, huttrade många ihjäl. Mycket bättre blev det inte året därefter, då värmen inte ville ge vika. Då dog de av svält. Daggmaskarna höll sig djupt under jord och grodorna var inaktiva. Att klara sig på en diet med insekter och gnagare blev – för många – allt för svårt. 

– Det är den största ödesfrågan, hur det framtida vädret kommer att bli, säger Petter Albinsson.