Borde vi skaffa färre barn för att rädda klimatet? Ja det menar Willi Reichhold och lyfter fram adoption och invandring som två andra alternativ för att klara de demografiska utmaningarna.
I månader har det i olika forum diskuterats faktumet att det just nu föds ovanligt få barn i de industrialiserade länderna. Alltid är det samma vinkel på diskussionen, hur ska vi få det att vända. Det måste födas fler barn för att ekonomin ska fungera, att de gamla ska kunna få sina pensioner och sin vård, etc. Det är förstås korrekta synpunkter om man resonerar på det konventionella sättet, men är det hållbart?
Det lever nu över 8 miljarder människor på jorden. För 50 år sedan var det inte ens hälften så många. Hur länge till kan alla länder satsa på att deras befolkning ska öka för att klara den demografiska utmaningen? Hur stor befolkning tål vår planet?
Redan i april har de flesta av de utvecklade länderna passerat Overshoot Day vilket innebär att man för resten av året tär på jordens ändliga kapital. För hela planeten infaller den dagen i början av juli. Det är som ett gigantiskt lån man aldrig kan betala tillbaka.
Betänker man att bara cirka en miljard människor lever på vår levnadsstandard så blir det väldigt uppenbart att det redan nu finns för många människor på jorden för att alla skulle leva på vår höga standard. Hur länge till ska vi låtsas som om denna rovdrift vore hållbar?
Samtidigt finns det forskningsrapporter från till exempel Lunds universitet och Linnéuniversitetet som visar att störst inverkan på klimatet har ett nyfött barn. Det innebär för varje levnadsår en klimatbelastning på cirka 60 ton koldioxidutsläpp. Det kan uppfattas som känslokallt kalkylerande att framföra detta men vetenskap är inte till för att behaga.
Om vi ska klara klimatmålet på 1.5 till max 2 graders temperaturökning så får vi inte släppa ut mer än 2.1 ton koldioxid per person och år. En flygresa över Atlanten genererar kring 1.6 ton utsläpp. Det innebär att en person som avstår från att skaffa barn kan flyga en gång i månaden kring halva klotet och kommer ändå bara upp till hälften så höga utsläpp som en nyfödd medborgare gör.
Det kommer alltså att krävas nya sätt att klara de demografiska aspekterna för det är tydligt att det inte är hållbart att lösa dessa genom att jordens befolkning ständigt ökar. En lösning skulle kunna vara att fördela jordens befolkning, för det är ju så att det finns områden där det fortfarande föds många barn. Vi blir cirka 80 miljoner fler per år.
På sextio- och sjuttiotalet var omsorg om svaga och internationell solidaritet utbredd men är idag en försumlig företeelse. Jag syftar på adoption.
I dag satsas det stora medicinska resurser på de mest osannolika och avancerade metoderna så att varje person som så önskar ska få fortplanta sig. Lyckas inte läkarna så är man beredd att gå så långt att man betalar kvinnor – i utlandet – för att de ska föda fram ett barn åt infertila. Är inte dessa företeelser en typiskt sinnebild för vår hyperegoistiska epok? Samtidigt finns det på andra håll barn som saknar de mest grundläggande behoven och möjligtvis tvingas växa upp utan personer som sörjer för dem och ofta lever i misär.
En annan lösning är förstås att välkomna människor som i miljontals försöker komma ifrån sina länder som inte kan erbjuda dem ett värdigt liv och som inte önska något mer än att få chansen att genom arbete skapa sig ett liv i de förmögna nationerna.
Jag är medveten om att dessa synpunkter för många är ytterst provocerande men vi måste ändå prata om dem för situationen är för allvarlig för att blunda för dessa faktorer. Det är inte fråga om att skuldbelägga föräldrar men en ny syn på nödvändigheten av nativitet för att lösa demografiska frågor.
