Sommaren är här på riktigt, vilket för många innebär semester och ledigheter. Det är något märkligt med vårt förhållande till det där med arbete och ledighet. Å ena sidan säger sig nästan alla längta efter semester och ledighet, å andra sidan är arbete samhällets religion. Alla ska vi vilja arbeta, men just på sommaren har vi “förtjänat” att vara lediga och då ska vi älska att inte arbeta.
Kanske är det också därför som vi inte låter dem som inte har ett arbete vara lediga. De har ju inte “förtjänat” det. Arbetslösa ska därför söka arbeten som inte finns året om, vecka efter vecka. Och nu ska de tvingas göra det i hela landet. Sjuka får inte göra något allt för roligt som att resa bort och studenter ska ta sommarjobb.
Men kanske är något på väg att hända i vår syn på arbete, Vårdförbundet strejkar för kortare arbetstid, Vänsterpartiet vill återigen ha sex timmars arbetsdag och Miljöpartiet fyra dagars arbetsvecka. Ja, till och med sossarna har börjat prata om arbetstidsförkortning. I vilken form är oklart, men Annika Strandhäll, som leder partiets arbetsgrupp för ett hållbart arbetsliv, har deklarerat att det inte kommer handla om utökad semester, så som det gjorde senast, för 50 år sedan.
Det är bra att mer fritid året om prioriteras och det är bara att hoppas på att det blir en arbetstidsförkortning värd namnet. Men samtidigt, för alla utan arbete borde rätten till semester prioriteras. Även arbetslösa behöver få spendera åtminstone några lediga veckor med sina barn eller andra nära och kära och just då slippa söka jobb och fylla i blanketter. Så gärna fyra timmars arbetsdag, men också minst fem veckors semester för alla.
