Han är tolv år och 178 centimeter lång. Det är nästan femton centimeter per år, i snitt. Hans mamma har berättat för mig. Inte det där om genomsnittlig längdtillväxt, men den aktuella längden. Och åldern.
Det är åldern som är problemet. Det vill säga: Att i sig är den inte något problem, men att den har blivit det på grund av alla rådande omständigheter.

En sådan omständighet är att de bor i ett bostadsområde som kallas utsatt. Alla områden är utsatta. Alla är utsatta på kartor av olika slag och inspärrade av linjer som beskriver exakt var en specifik stadsdel ligger, en gata, en trappuppgång.

Sammantaget är nog detta allt jag vet. Detta att hon sa att han är tolv år och ovanligt lång för sin ålder. Han kan de senaste åren ha vuxit med mer än tjugo centimeter per år; det är en storslagen tillväxt. Den borde få vilken tillväxtfanatiker som helst att bli imponerad.

I det utsatta området växer ilska och misstro, men också priserna i närbutiken och behovet av att söka röda prislappar. Rädslan för att bli sedd som någon annan än den man är växer också. Den som är 178 cm lång, bär en mörk täckjacka och har luvan uppfälld på hoodien kan tas för att vara tjugo år. En blick som sveper snabbt över hans ansikte kommer också att registrera att han har afrikanskt ursprung. En del ser bara det.

Hon berättade om förhållandet mellan ålder, längd och hudfärg som en särskild bestämning. En så unik kombination att den inte kräver mera detaljbeskrivning. Hudfärgen tänks avslöja något som hennes pojke inte varit medveten om. Och när det verkligen gäller spelar också hoodien roll. Det kan, det vet vi ju alla, vara en liten detalj som förändrar en bild. En detalj som också förändrar beteendet hos betraktaren.

Hon berättade följande. Det tog inte mer än en minut, men det tog mig resten av dagen att bearbeta. Han klev alltså in i tamburen och sa vad som hade hänt. Det kan inte ha tagit mer än en halv minut, men är nu inristat i honom och det kommer att ta mig en god stund att skriva ned det. Vad som sedan händer inuti mig vet jag inte. Kanske kan själva nedtecknandet i någon mån frigöra mig från minnet. Men det skulle också kunna bli tvärtom, så att berättelsen istället ansätter mig. Att skriva är både risk och möjlighet.

Hon hörde stegen i trappan. Han tar oftast två steg i taget och det gör nedslagen med klackarna lite hårdare. Trappan i sig är hård. Han har fortfarande kvar ett ärr i pannan efter det där fallet då han var två år. När hon tänker på det drar det fortfarande åt i hela kroppen. Alla muskler som skulle ha fått henne att störta efter honom hade stelnat och hon såg hur den lilla kroppen studsade nedåt, steg för steg. Det var innan hon kom till sans och for nerför trappan. På nästa avsats fångade hon upp honom och väntade på att gråten skulle ta fart.

Vid den tiden då han ska komma hem från träningen låter hon alltid dörren stå öppen. Han brukar släppa ner bagen på hallgolvet och gå direkt till duschen. Han ropar alltid ett hej och hon svarar. Det betyder att allt är okej.

Men nu, dörren rycks upp, slår igen och bagen dunsar i golvet. Sedan blir det tyst. Inga steg över hallgolvet. Hon reser sig från köksstolen och skyndar ut i hallen. Där står han. Orörlig och liksom vilsen. Som om han glömt bort att han ska till duschen. Han har inte tagit av sig skorna.

– Bashiir?
Han svarar inte. Hon går fram, ställer sig helt nära och ser upp i hans ansikte. Den inåtvända blicken, den slutna munnen. Korta stötar ur näsborrarna.
– Bashiir, vad är det?
Hennes händer har flugit upp och lagt sig över kinderna. De är kalla.
– Bashiir, svara!
Han gör ett litet ryck med ryggen, skakar till och fäster sin blick i hennes.
– De har kollat mig. Hela mig.
– Vad menar du?
– Nere på torget. De var två, och det var bara mig de kollade.
– Jag förstår inte. Vem kollar?
– Poliserna.
Det är nu hon måste tänka efter. Poliser kollar Bashiir. Det går inte att förstå varför.
– Jag fick ta av mig jackan. De kände igenom den. De trängde ner händerna i mina byxfickor. Allt gick väldigt fort.
– Sätt dig.

Bashiir sätter sig på pallen intill spegeln och lutar sig ner mot skorna. Lossar knutarna, sticker in pekfingret under snörena och lirkar loss. Han greppar om skorna och slänger in dem under pallen.
– Men varför?

Han svarar inte. Stryker bara med händerna längs armarna, sedan längs benen. Som om han vill stryka bort något. Han lutar armbågarna mot knäna och lyfter upp sina händer. Täcker ansiktet. Hon tar stöd mot väggen, samlar sig. Vem som helst kan bli stoppad och genomsökt, i princip. I praktiken mest unga män som Bashiir. Inte ens män, barn. Nu har det hänt.
– Mamma, jag har inte gjort något.
– Så klart inte.
Han har tränat, han har gått över ett torg.
– Och sedan släppte de dig?
– Ja. En av dem räckte över jackan. Jag tror att de sa hej då.
– Ingen ursäkt?
– En av dem la en hand på min axel och nickade mot mig. Sedan gick de.

Hon skulle vilja se ansiktet under händerna. Gråter han? Det där svaga ljudet, de korta stötarna, jo, han gråter. Mycket stilla. Inte som den där gången då han föll, steg för steg, och hela trapphuset fylldes av protesten mot smärtan. Hur ont gör det nu? Kommer han att få ärr för livet?
– Mamma, det var mest hur de såg på mig. Hur de såg på mig precis innan de började kolla. Jag fick stå med armarna rakt ut. Folk gick förbi och tittade. Jag såg ner i marken, jag ville inte veta om någon som jag känner såg mig.

Hon vet inte vad hon ska säga. Allt det där om lika värde, om allas rätt att vara sig själva har tappat sin bärighet.
– De kände i fickorna. Jag hade min mobil och en klubba, det var allt.

Han tar bort händerna från ansiktet och gräver fram klubban. Snurrar den mellan tumme och pekfinger. Ögonen blänker, glöder.

Nu är det hon som är betraktaren. Hon ser en son, en son som var tolv år då han gick hemifrån men som har förlorat sin barndom på ett torg.

En vardagskväll. Ett torg i en förort, där en polisbil står parkerad lite undanskymt bakom närbutiken. Det händer inte var som helst. Det hände här.