James P. Carses bok Finite and Infinite Games från 1986 är en filosofisk och konceptuell text som föreslår att tillvaron kan delas in i spel (eller lekar) av två slag: Ändliga och oändliga.
Ändliga spel är de spel som spelas för att vinnas. De utmärks av: Tydligt definierade regler, ett tydligt slutmål (slutseger), ett begränsat antal spelare, samt en tydlig början och ett tydligt slut.
Oändliga spel, å andra sidan, är spel av ett helt annat slag. De har flytande regler som kan förändras under spelets gång. De saknar en bestämd början och ett bestämt slut. De kan ha ett obegränsat antal deltagare. Och målet är inte att vinna, utan att fortsätta spela och utveckla spelandet och spelet.
Denna bärande idé används i Finite and Infinite Games för att berätta om de omständigheter som utformar mänskligt beteende, och tillvaron i stort.

Richard Powers återkommer vid flera tillfällen till James P. Carses bok i sin nya roman Playground, och en mening från Finite and Infinite Games upprepas om och om igen: ”Ett ändligt spel spelas i syfte att vinna, ett oändligt spel i syfte att fortsätta spelandet.”

Kapitalism ställs mot evolution

I Playground ställs också de två spelformerna mot varandra. Här berättas om kapitalismens ändliga spel, vilket definieras av vinstmaximering, utmanövrering av konkurrenter, och resursexploatering. Dess kontrast hittar Richard Powers i naturen och livet självt – evolutionen – som spelar ett oändligt spel. Evolutionen har inget slut (inom synhåll) och ingen vinnare – arter utvecklas ständigt, anpassar sig, och förändras för att överleva i sina livsmiljöer. Målet för en art är inte att vinna, utan att säkra artens överlevnad. Snarare än kortsiktiga vinster eller perspektivlösa framgångar fokuserar detta oändliga spel på långsiktighet, hållbarhet, kreativitet, och samarbete. Mycket riktigt alstrar kapitalismen skräp och avfall, medan naturens inställning till hushållning är cirkulär.

Huvudkaraktären i Playground kan sägas vara det världsomspännande hav som utgör 99 procent av planetens biosfär – en tillvaro strax bortom en skimrande yta som mänskligheten är i full färd med att förstöra, innan hon ens lärt känna den särskilt väl.

I den del av detta hav som människan döpt till Stilla havet ligger Franska Polynesien – en samling mindre öar och atoller, vilka är utspridda över 5.3 miljoner km².
En grupp teknologimiljardärer har fått upp ögonen för området. Målet är att bygga självständiga städer vilka ska förläggas till internationellt vatten – bortom statsbildningars och internationella organisationers räckvidd, råd, regler, regleringar, och lagar. Ett libertarianismens högteknologiska Utopia ska förverkligas på dessa flytande städer.

Städerna måste dock konstrueras någonstans, och därför lägger investerarna fram ett affärsförslag, som befolkningen på den lilla ön Makatea i Franska Polynesien ska ta ställning till. Makatea är en ö som tidigare närmast ödelagts av kolonialismens och kapitalismens framfart, då den utsatts för fosfatutvinning (från 1917 till 1964). Fosfatmineral används i synnerhet för framställning av gödningsmedel för jordbruk, och detta konstgjorda gödsel möjliggjorde en befolkningsexplosion av oöverträffade mått, vilket kom att utsätta mängder av livsmiljöer för extrem stress.

När Makateas natur efter många år återhämtat sig från exploateringen, lockar samtidens kapitalism och kolonialism med arbetstillfällen och det högteknologiska samhällets nödvändigheter och bekvämligheter. Kostnaden är dock uppenbar: Ön och dess rev och omgivande hav kommer att förödas på nytt.

Mästerlig romanbyggare

Richard Powers är en mästerlig romanbyggare. Att författaren behärskar det episka har han demonstrerat flera gånger om. Playground är kortare och intimare än till exempel The Overstory, men Powers iakttagelseförmåga och intelligens ger hans skrivande betydande djup och bredd. Amerikanens formuleringsförmåga kan påminna om en landsman, Ted Chiang, medan hans nyfikenhet och fallenhet för moralisk-etiska frågor kan föra tankarna till den nederländske författaren Harry Mulisch (1927-2010).
Just Mulisch menade att romanen till sin natur var paranoid, och Playground bjuder på slutkapitel vilka sjuder av paranoia. Men är denna paranoia meningsfull eller saknar den mening?

Hur läsaren uppfattar den upplösning författaren bjuder på torde variera. En del kan tänkas uppleva slutet som lyckligt. Andra kommer att känna att det är mardrömsliknande. Men avslutningen kan också ses som en del av en oändlig process.

Oavsett ens förhållande till romanens sista sidor, står det klart att Richard Powers menar att spelandet, att tillvarons lekar, kommer att fortsätta också bortom människosläktets stund på denna jord, som Arthur C. Clarke menade borde benämnas ”the Ocean.”

Fotnot: Boken finns ännu inte tillgänglig på svenska.