Det ligger redan runt 150 miljoner ton plastskräp och skvalpar i världshavet och det fylls på med mellan 5 och 13 miljoner ton varje år. Men föroreningarna ska tacklas med hjälp av en ny global konvention, som de konventioner som redan finns för den biologisk mångfalden och klimatet. Nu står striden kring hur den ska utformas, vilket ska avgöras under några skälvande dagar i den sydkoreanska staden Busan, med start den 25 november.

– Man pratar ofta om trippla planetära kriser, med klimat, biodiversitet och föroreningar. Den här framtida konventionen är tänkt att hantera plastens bidrag till dessa, säger Anna Fransson, departementssekreterare vid regeringskansliet.

Men vad som är pudelns kärna råder det delade meningar om. Är det att plasten hanteras för dåligt och för lite återvinns – eller snarare att mängden plast som produceras är för stor? För Bethanie Carney Almroth, professor i ekotoxikologi och zoofysiologi vid Göteborgs universitet, råder det ingen tvekan.

– Om man tittar på forskningen och på modellering av lösningar ser vi att policyer för att producera mindre plast är centrala. Utöver det behöver man hitta andra sätt att minska plastanvändning, till exempel genom utökande av återanvändning och refillsystem och policy som kan stödja utveckling av bättre, säkrare återvinning.

Historisk möjlighet

Plastproduktionen väntas trefaldigas till 2050. Men den utvecklingen måste alltså vända, enligt Bethanie Carney Almroth. Plast bör endast användas där den anses vara nödvändig för att samhället ska kunna fungera, säger hon.

– Är den inte är essentiell, då ska vi inte använda den. Möjligtvis kan vi använda andra material, men ännu bättre är ett system och en infrastruktur där vi inte bara förbrukar material, så det krävs stora förändringar för att minska resursförbrukningen.

Nu, fortsätter Bethanie Carney Almroth, står världen inför en historisk möjlighet att ta ett steg i den riktningen. Hon var en av fem forskare på plats när den första förhandlingsrundan om det globala plastavtalet ägde rum i slutet av 2022 i Punta del Este, Uruguay. Där slogs hon av den brist på expertis som många länders delegationer led av. 

– Ett land som Sverige har ju folk från Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten med sig. Någon från Karibien eller Västafrika har delegater som representerar deras länder men inte sakkunskap. 

“Vi kommer inte undan det”

Tillsammans med några forskarkolleger bad hon om ett rum mitt under förhandlingsveckan, dit de bjöd in delegationer för ett mingel. 

– Under vårt första mingel kom 80 länder. De kunde säga ”jag pratar franska och är från det här landet  och skulle vilja prata om mikroplast i sediment eller om fiskeredskap”. Hade vi ingen expert i rummet återkom vi med en och så började vi bygga vårt nätverk.

I dag ingår runt 400 forskare i nätverket, som nu går under namnet Scientists coalition for an effective plastic treaty. Experter som kan vara behjälpliga i alla de frågor som avtalet ska avhandla – från transparens om tillsatser till design av plast för att göra den lättare att återvinna och att minska utsläpp av mikroplaster. Men även om det är en rad frågor som avgör om det blir ett effektivt avtal eller inte, är det en fråga som överskuggar alla andra – den som rör produktionen av primärplast. 

– Vi kommer inte undan det.

Hela livscykeln

För samtidigt som många forskare pekar på behovet av att avtalet ska omfatta produktionen av primärplast, lobbar branschorganisationer för plast- och kemikalieindustrin om det motsatta. Istället framhåller de plastens roll i att öka hållbarhet på livsmedel och vill därför se mer, inte mindre plast. Plastföroreningarna bör istället tacklas genom att öka återvinningen och förbättra hanteringen, anser de. Lika delade står världens länder.

– Det räcker inte med åtgärder nedströms (till exempel återvinning reds anm). Det blir för ineffektivt, säger Johanna Lissinger Peitz, ämnesråd vid regeringskansliet som leder den svenska delegationen.

– Vi anser att avtalet ska omfatta hela plastens livscykel, som innefattar produktion, återanvändning och återvinning.

Världen är delad

Stöd för den hållningen har Sverige inte bara i EU, utan hos en rad länder som organiserat sig i en koalition som vill se en hög ambition i avtalet. Här finns Australien, Israel, Storbritannien och många utvecklingsländer, men också oljelandet Förenade arabemiraten. Under sensommaren svängde också Bidenadministrationen i USA, som inte är med i koalitionen, till att stödja ett avtal som sätter mål om minskad plastproduktion. Samtidigt bedöms det inte vara populärt hos Trump och republikanerna i senaten, som sedan ska godkänna avtalet. Det finns också ett hårdnackat motstånd bland många andra länder, som också de har organiserat sig i en koalition av likasinnade.

– Det är framför allt länder som har en stor olje- och primärplastproduktion och där ekonomin skulle påverkas om det sattes tydliga utsläppsmål eller produktionsmål, säger Anna Fransson. 

“Man ger och man tar”

Hur länderna ska kunna komma överens om en gemensam text är något som Sveriges delegation nu brottas med, berättar Johanna Lissinger Peitz. Sist ländernas delegationer möttes i april stod det klart att de står långt ifrån varandra, inte minst när det gäller formuleringar kring produktionen av primärplast.

– Vi har haft som inriktning att ha ett globalt mål och sedan nationella mål under det. Men vi har också haft fyra av fem förhandlingsmöten och det finns många motsättningar kring det, så  jag tror att alla är hemma på sina kammare och funderar på hur vi kan landa i frågan, säger Johanna Lissinger Peitz.

Så hur ser ni på utsikterna att det kommer med?

– För oss är det oerhört viktigt att produktionsdelen kommer med, så att vi har åtgärder i hela plastens livscykel. Det tror jag att vi ser positivt på. Men hur starka de skrivningarna blir, det är svårt att säga, för hitintills har vi stått så oerhört långt ifrån varandra, säger Johanna Lissinger Peitz som konstaterar:

– Det är som med alla förhandlingar, vi tar och vi ger – var det landar är svårt att föreställa sig just nu.

”Inget som händer nästa år”

Nyligen reste hon till Busan i Sydkorea där mötet ska äga rum. Det har också forskaren Bethanie Carney Almroth gjort. Mycket står på spel, konstaterar hon.

– Det här är en möjlighet som ges en gång per generation, nu har vi en chans att göra något åt detta, vi måste se till att avtalet blir effektivt.

Målet med konventionen, såsom FN:s miljöförsamling bestämt det, är en värld där plastföroreningar upphör. Men även om det skulle bli det kraftfulla avtal som många hoppas att det ska bli kommer det att ta tid innan det får effekt, konstaterar Johanna Lissinger Peitz.

– Det är inget som händer nästa år eller året efter det, utan det är en process. Över tid ska man se mindre föroreningar på hav och land.